Många av oss har varit på ganska många möten genom åren. Ibland känner vi, “ånej, inte ett möte till.” Ibland känner vi mer glädje när vi går.Jag var på ett möte med The Global Karen Baptist Fellowship. Det var andra gången man träffades. Det var mest representanter från Burma, men också från Singapore, Australien, Kanada, USA och Thailand.
Karener är ett folk utan land. Det land där majoriteten bor, Burma, är fientligt inställda till karener så många flyr därifrån. Kriget i Burma mellan militärjuntan och burmas alla folk, där ibland karener, har pågått i 60 år. Numera är de spridda över hela världen, ett antal har till och med hittat till Sverige. - När man lever under sådana förhållanden blir möten viktiga.
Ordförande i denna “Fellowship” är dels en driftig dam som också är generalsekreterare för Burmas Karenbaptistsamfund, ett samfund på drygt 200 000 medlemmar, och dels en herre som är rektor på en stor bibelskola vid ett flyktingläger på gränsen mellan Burma och Thailand.
Det här är typiskt karener. De är verkligen en konservativ kultur, men ändå har man en kvinna som generalsekreterare och ordförande i en viktig grupp som denna. Och i ett flyktingläger, med all dess elände och hopplöshet, så finns en utmärkt bibelskola där man kan ta kurser både på engelska och på karen. Huset är inte så vackert men många elever dras hit, även från den thailändska sidan av gränsen.
Trots många odds emot sig så organiserar man sig, möts, och sätter igång något. Det är ofta i liten skala, men visionen finns där och “elden” som ger kraft.
Jag frågade hur de fick ihop pengar till resan hit till Chiang Mai. Ja, sa fru ordförande, de har nog fått skjuta till pengar själva eller så har kanske deras distrikt hjälp till. Man skulle kunna översätta det med “många bäckar små, blir till en stor å” som vi brukar säga i Sverige. Många små bäckar är verkligen en bild som passar i detta sammanhang.
- Hur går det då?
- Jo, säger hon. Vi rör oss så sakteliga. Vi vill nå alla karener i hela världen. Det är viktigt att vi tar ansvar också för de som kommer till Europa och Amerika.
- Varför kallar ni er då Baptist Fellowship? undrar jag. Alla är ju inte baptister, även om många är det.
- Vi vet att många av våra medlemmar finns nu i många andra länder, och vi vill stödja dem. Vi måste börja någonstans och vi börjar med de vi redan känner. Men din fråga är bra. Vi säger att vem som vill får komma till våra årliga workshops som observatör, oavsett var man kommer ifrån för sammanhang. Det är viktigt att mötas. Vi får se om vi når längre än våra baptister i framtiden.
Men var kan en sådan här förening mötas? Var kan man ha sitt center? När man finns så utspridd. - I Burma föreslog någon när frågan togs upp. - Nej! Det går inte. Vår regering kommer att ställa till problem för oss när vi vill skicka dokument fram och tillbaka. Vi kan inte säga, - tycka, eller - skriva vad som helst. Det får bli i Chiang Mai.
- Bra, tänkte jag, då kan jag fortsätta att möta dessa idoga visionärer.
Hela workshopen avslutades i ett möte runt ett fat med bröd och en tetra druvjuice. Det är fascinerande när man också kan mötas i flera plan. Tänk att få uttrycka gemenskap i mötet mellan mig - Gud - vänner från andra länder på detta sätt, - i Nattvarden.
- Tänk, jag fick vara med på ett möte idag.
Otto
P S För den som vill veta mer om situationen längs gränsen så brukar Free Burma Rangers vara en bra informationskälla. www.freeburmarangers.org
