För ett år sedan så satte vi igång en stor utvärdering av kyrkoarbetet bland Pwokarenerna här i norra Thailand. Vi ställde många frågor och fick många svar som utmanade oss. En önskan som återkom var bibelundervisning, ¨men vi kan inte läsa och skriva,¨ sa man.För mig blev det spännande utmaning, hur gör man då? Jag kommer från en ¨läsartradition¨ och det är Ordet vi vill studera, men måste det bara vara det skrivna Ordet. I Sverige så är det skrivna ordet så starkt, och bärare av nästan all information.
Hur har man en bibelskola där man förutsätter att eleverna inte kan läsa och skriva? Vi satte oss ner och började fundera och samla erfarenheter från andra håll. Vi började ana vägar och idéer föddes. Det finns ett underbart koncept som ibland kallas ¨gossiping the Gospel¨, det går ut på att man lär människor berättelser som de sedan delar med sina nära och bekanta. Då får man använda sin nyvunna kunskap direkt och motivationen att lära sig mer ökar.
Jag var i kontakt med en gammal bekant från vår förra period här i Thailand, som berättade för mig mer om detta. Jag hade också fått kontakt med en annan svensk missionär i Etiopien som heter Hanna Dahlqvist som jobbar efter liknande idéer. Jag satte mig ner med deras erfarenheter och började skriva ihop berättelser. Dessa visade jag sedan för mina Pwokarenkolleger här.
Det blev till slut ett par berättelser på Pwokaren som vi tog med oss i söndags till en kyrka mellan Chiang Mai och Maesariang. Vi hade lovat dem denna bibelskola för flera månader sedan, nu äntligen var vi där för att starta. Vi hade ingen aning om hur många som till slut skulle komma. Vi talade om att blev man elev så behövde man komma varje gång. Det skulle ta ett år och vi skulle komma till dem en gång i månaden med ett antal nya berättelser för dem att studera.
30 st anmälde sig, men 40 st kom. Alla är vuxna och det är lika många kvinnor som män. Nu hoppas vi och ber att de ska orka fortsätta. Dessa människor har aldrig gått i skolan, men vill lära sig mer om bibeln och kristendomen.
Hur lär man då ut kunskapen till dem som aldrig varit i något klassrum innan? Först var jag inne på att vi skulle memorera berättelserna ord för ord, men det fick vi slå ur hågen. Det blev för ¨jobbigt¨. Istället så berättade läraren berättelsen, sedan fick de säga mening för mening efter läraren. Vi tog ett stycke i taget, sedan ställde vi frågor som de fick svara på. Det blir många frågor, också om detaljer.
Där satt ordföranden i församlingen och fick frågan; Vad säger änglarna inför Guds tron? - Hur ska jag veta det? svarade han. Oh, vad folk skrattade då. ¨Vi sa ju det alldeles nyss¨, sa flera stycken. ¨Helig! Helig! Helig! Har du redan glömt det?¨ Ordförande skrattade lika gott själv och stämde in med de andra i ännu ett trefalt Helig! Helig! Helig!
Vi håller fortfarande på att fila på metoden. Jag brottas t ex mycket med huruvida läraren ska ha berättelsen nerskriven när han/hon undervisar. Jag tyckte inte det, men mina lärare ville det. Vi får se vem som vinner i längden. Den första berättelsen handlade om Gud, änglarna och var ondskan kommer ifrån. Vår nästa berättelse kommer handla om skapelsen och människan som Guds avbild. - Det är spännande ska ni tro.
Otto
