|
Är elevhem det bästa alternativet?
För många karenbarn är möjligheten att bo på ett elevhem, det enda sättet att få tillgång till en skolutbildning. Men vad innebär det för ett barn att från sex års ålder bo på ett elevhem, långt borta från mamma och pappa?
Vägen slingrar sej upp längs bergskanten. När jag tittar till vänster ser jag ett stup på säkert 100 meter, när jag tittar till höger ser jag bara bergvägg, allt inbäddat i den vackraste grönska. Det skumpar rejält när bilen kryper fram i 15 km i timmen. Flera gånger korsar vi floden, ibland genom den, ibland på en bro över den. Skumpandet påminner om min barndom i Afrika, vilket får mej att riktigt njuta av resan.Vi har åkt ca 5 timmar på asfaltsväg, innan vi kom fram till "skumpvägen", som efter en dryg timma för oss fram till en av världens vackraste platser — byn Sible. Byn är utspridd runt en "grop", där skolan och fiskdammen ligger längst ner, och elevhemmet och kyrkan längst upp, på en liten platå. Vi befinner oss på 1100 m ö h, och från elevhemmet är utsikten vidunderlig. Bergstopp efter bergstopp efter bergstopp. I Sverige hade vi befunnit oss över trädgränsen, men här är bergen gröna av träd. Och branta. Ingen inlandsis har hittat hit och slipat av. En vind sveper fram, den där sortens vind som man bara känner i bergen eller vid havet, vinden som kommer långt ifrån, som bär med sej hemligheter från fjärran platser, och som kyler på ett helt annat sätt än "den nära" vinden. I skymningen efter kvällsmaten samlas barnen utanför elevhemmet, för att få de julklappar vi haft med oss från Svenska Baptisternas kvinnoförbund: En tröja och ett par byxor var. Ögonen strålar, och små ben hoppar och skuttar. Både av lycka och för att hålla sej varma. Först verkar de osäkra på om de redan får öppna sina paket, men sen åker tröjor i klara lysande färger på — och vilken lycka att det finns huva på! Sen blir det samling i kyrkan, barnen sjunger, och vi berättar lite om vilka vi är, och sjunger lite vi med. Svenska Baptisternas kvinnoförbund har sedan något år börjat ge ekonomiskt bidrag till elevhemmet i Sible, och har nu skickat ett par representanter från Sverige för att se om satsningen ska fortsätta. Eva och Ingvar Skeppstedt, som bl a arbetat med elevhemmen, en del av det arbete som jag nu ska göra, är också med, och så Ladda, min pwokarenmedarbetare som är ansvarig för elevhemmen. Flera av de små barnen somnar under samlingen, och jag får lust att lyfta upp dom och bära hem dom och lägga dom i sängen. Men när samlingen är slut vaknar de till, knatar till elevhemmet, brer ut sin matta på golvet, och blir omstoppade av något äldre barn. Vi vandrar hemåt i den stjärnklara natten till pastorns hus, ett stort nybyggt trähus, där vi får varsin golvplats under upphängda myggnät.
Jag ligger och tänker på de små barnen, som skulle behöva vara hos mamma och pappa i många år till. Hur påverkar det dom att växa upp på ett elevhem, tillsammans med 90 andra barn, och bara ett fåtal vuxna? Under dagen har vi haft ett möte med ledningen för elevhemmet. Den pastor som tagit initiativet till att starta upp elevhemmet, berättade:–- I byarna finns inga skolor. Många av barnen kommer från så fattiga familjer att de ofta inte kan äta sej mätta. En del av föräldrarna använder droger, och ser inte till barnen som de skulle behöva. Därför behöver barnen komma hit. Här får de mat. Vi ger dom kärlek. Och de får gå i skola. Jag lyssnar. Känner att jag vill säga något. Men hur? Ingen i ledningen för elevhemmet har läst barnpsykologi. Att komma med de senaste forskningsrönen om barns behov av anknytning kommer inte funka. Att samlas för att diskutera något i karenkulturen är dessutom speciellt. Var och en gör sitt inlägg, det kan ofta vara långt, alla lyssnar tyst. När alla gjort sina inlägg försöker man hitta en överenskommelse, något man kan komma överens om. Jag ber om ordet:– Barn behöver minnen från sin familj. Det barnen upplever under sina första tre år minns de inte som vuxna. Barn behöver därför få ytterligare några år i sin familj, för att ha minnen från sin familj. Utan minnen från familjen blir det svårt för barnen att föra familjens och släktens traditioner vidare. Det blir också svårt för dem när de själva blir föräldrar, om de inte har bilder med sej av hur de egna föräldrarna var. Därför är det viktigt att barnen får vara kvar hos sina föräldrar så länge som möjligt. Alla lyssnar tyst, många nickar. De förstår vad jag säger. Men jag anar också att deras längtan efter att bryta fattigdomsmönstret är starkt. De vill ge barnen något annat än tidigare generationer fått. De vill ge dom utbildning — en möjlighet till en framtid. Jag har fått dela min oro och mina tankar kring de små barnen. Små barn kommer fortfarande att komma till elevhemmet. Men kanske kan de tankar jag delade göra personalen ännu mer uppmärksam på de små barnens behov.I mina drömmar finns det skola i varenda by. I mina drömmar finns det mat så alla får äta sej mätta i varje by. Men sådan är inte verkligheten. För att staten ska starta en skola behövs det 100 elever. För att skolan sedan ska fungera behövs det lärare. Ingen lärare vill jobba i en by uppe i bergen, dit det stora delar av året inte går att ta sej annat än till fots. På vägen hem slås jag av en sådan tacksamhet till alla fröknar — många ensamstående, och magistrar, som satsade sitt liv på att jobba i en byskola ute på den svenska landsbygden, i små byar, ibland långt bort från allmänna allfartsvägar. Vad fick dom att stanna och göra sin plikt? Att dag efter dag undervisa de barn, som ofta gått kilometervis för att komma till skolan. Kanske hade de en drivkraft att få dela med sej av sin kunskap, och kanske också av sin tro, en drivkraft som är svår att hitta hos de unga nyutexaminerade thailändska lärarna som skickas upp till karenbyarna i bergen. Den drivkraften går kanske att hitta hos några av de karenungdomar som nu fullföljer sina utbildningar. Vår utmaning är kanske att peppa dom att gå tillbaka till sina byar, och bli lärare för de barn som kommer efter! Kanske kommer det en dag när barnen kan bo kvar hos sina föräldrar — och få både utbildning och mat. Ulrika
|
"På vägen hem slås jag av en sådan tacksamhet till alla fröknar — många ensamstående, och magistrar, som satsade sitt liv på att jobba i en byskola ute på den svenska landsbygden, i små byar, ibland långt bort från allmänna allfartsvägar. Vad fick dom att stanna och göra sin plikt? Att dag efter dag undervisa de barn, som ofta gått kilometervis för att komma till skolan."
|
