Saman tillsammans med vår escort, Mali och Pakho
Nu är tid att cykla, sa jag till Saman och Sanit satt brevid. Oh! sa Sanit, då vill jag också hänga med.
Regnperioden brukar sluta i och med november här i Thailand, så också i år. De sista månaderna på året brukar vara de vackraste. Förra året cyklade jag och Saman i Maengaw-området och besökte några kyrkor. I år sa jag att det var dags för Maeramo.Vi gjorde oss färdiga och tog bil och cyklar till Sop Moey, där Pwokarencentret ligger. Vi fuskade och tog bilen upp en bit på berget innan vi plockade ut cyklarna och susade iväg. Det går fort nerför, man sliter mycket på bromsarna. Det gick så fort att Sanit for i backen och skrapade ryggen. - Skam den som ger sig. Han var snabbt uppe igen och trampade vidare ett par dagar till.
Uppför går det inte riktigt lika fort...
Det är vackert, det är frisk luft och det är svettigt. Vi kom fram varje dag och vi hann med de kyrkor vi lovat ett besök. Många tittade och undrade om det verkligen gick att cykla. I bergen går man eller tar motorcykeln, om man har råd. Några barn susar runt huset i byn på någon rostig gammal cykel utan bromsar och trampor. Att däremot åka mellan byar på cykel... - Nej, det var lite udda tyckte de flesta. Vad är då anledningen?
Reser man långsamt så hinner man se mer. Det var så vackert, många fina utsikter och vackra dalgångar.
Reser man långsamt så hinner man träffa mer människor. Det blev många långa samtal på verandor och i hus. Det är inte så ofta vi kommer till många av dessa smågrupper med kristna och kan uppmuntra dem. Det var också en stor uppmuntran för oss att träffa dem.
Reser man långsamt så hinner man prata mer. Maeramo är det första området Baptistsamfundet kom till. Ofta frågar vi oss varför det ibland är ganska ¨trögt¨ här. Vi funderade tillsammans hur vi kan utveckla arbetet.
Reser man långsamt så hinner man träffa nya människor. Det startar nya verksamheter i gamla områden. Det finns en tilltro till framtiden. Att möta dessa människor och höra deras drömmar och tankar är roligt.
Den känsla man upplever efter en dag i cykelsadeln och sen i skymningen hälla kallvatten över kroppen, tvåla in sig, skölja sig ännu en gång med det kalla vattnet, torka sig och sedan sätta på sig rena kläder, oooooh. Det finns inget här i Chiang Mai som kan mäta sig med denna känsla av tillfredställelse.
Redan innan vi kom hem började vi planera för nästa veckotur. Då blir det till att gå. Men det återkommer jag till då. Gud skapade oss med kroppar som är gjorda för att röra på sig, inte sitta still.
Otto
