Saman kämpar sig uppför de branta backarna.
Att inte cykla är att gå för långt
Fast ibland får man ändå leda cykeln.
Även i år cyklade vi runt i ett område för att hälsa på de olika församlingar och utposter som finns. Denna gång var det Thungjong-områdets tur. När jag planerade för resan tänkte jag att där är vägarna oftare belagda så man kan släppa på mer i nerförsbackarna...Men oj vad brant det var uppför, liksom nerför. Det slet mycket på våra bromsar och skosulor i alla fall. Men roligt hade vi och vackert är det. Denna tid på året när regnen slutat och naturen fortfarande är grön.
Många undrade var vi kom ifrån när vi kom på besök. De kände ju igen oss, men på cykel hade vi aldrig kommit innan. Man kan sammanfatta att vi var väldigt ensamma cyklister överhuvudtaget på vägarna och i byarna. De flesta åker motorcykel, några går och några åker också bil.
Det blev många kära besök, ibland åkte Saman och jag tillsammans, ibland delade vi på oss för att hinna med flera ställen. Tänk att folk kan bli så glada över ett besök, om det så bara var någon timme på kvällen. Kanske något vi alla bör tänka på?
Vi träffade pastorer, evangelister, församlingsledare, damer som ville veta vad i allsin dagar det tagit åt oss och kelsugna grisar. Allt i en blandning så typisk för en karenby i norra Thailand. Det skulle vara roligt att ta med er dit någon gång.
Nu har faktiskt en grupp på över 30 st svenskar varit här och upplevt en del av det. Ni kanske känner någon? De har säkert ett och annat att berätta. I framtiden kanske också du kommer hit. Det skulle vara roligt.
Otto
