Jag vill visa er en skulptur, som betytt lite extra för mej under de senaste veckorna
För en och en halv vecka sen dog en vän till oss i Sverige, en mamma i min egen ålder, i cancer. Det tog tag i mej. Tidigare i år dog en annan vän i Sverige, också en mamma i min egen ålder, efter en bilolycka. Jag vill inte att mammor ska dö innan deras barn blivit stora. Jag blir arg, jag blir ledsen. Det finns inget svar på frågan "VARFÖR?". Men jag kom att sätta mej att titta på den skulptur jag köpt ett par veckor innan. Ett par stora händer, som egentligen är tänkta att hålla om ett ljus, men jag satte dit en av mina små dockor som jag använder i familjeterapin i stället. Jag vill tro att vi är omslutna. Jag vill tro att Maria och Marianne var hållna och omslutna av två stora starka händer under sina sista kämpiga veckor på jorden. Jag vill tro att dessa händer också håller i deras barn nu. Jag vill tro att dessa händer finns där för deras män. Och jag tror att dessa stora starka händer finns där också för oss andra som står runtomkring och känner oss vilsna.
Jag behöver få känna att jag är omsluten. Jag behöver få känna att någon håller mej, min familj och mitt liv i sina händer. Jag behöver få känna att det finns en trygghet och en närhet de dagar som känns trötta och snurriga. Det är vad jag vill tro, det är vad jag behöver - och någonstans i mej vet jag: så är det. Vi är omslutna! Vi är i tryggt förvar, eller som Kristina från Duvemåla sjunger - i gott bevar!
Ulrika
