|
En timmas bilresande är det för oss till Thailands högsta berg, Doi Inthanon, 2 565 m ö h, alltså något högre än Kebnekaise. Och ändå har vi aldrig tidigare varit där!
Men nu blev det äntligen av. Otto, jag och Josua packade in oss med tält och sovsäckar i bilen. Efter en timme var vi vid bergets fot. Där var det dags att betala inträdesbiljetten. Berget är nationalpark, och till alla nationalparker är det inträde, ofta mer än dubbelt så dyrt för västerlänningar. Men om man pratar thai och kan visa med sitt körkort eller arbetstillstånd att man bor i landet, så brukar det gå bra att få betala thaipriset. Sen var det dags — för bilen — att börja klättringen uppåt. Till en början inte så brant, men efter hand allt brantare. Grön lummig skog runt om oss. Allt svalare luft. Fågelkvitter. Brus av vattenfall. Fyra mil senare blev det stopp, vägen hade rasat av de kraftiga regnen, och en provisorisk parkeringsplats ordnats. Så de sista 300 metrarna fick vi gå — och det kändes onekligen lite bättre att få komma gåendes upp till toppen än med bil! Men fortfarande oerhört svårt att förstå att vi nu befann oss högre än Kebnekaises topp. Ingen utsikt, bara dis. Grön lummig skog runtom oss. Temperaturen knappt 20 plusgrader — och blött — vi stod ju mitt i ett moln! Vi njöt av den svala luften, tog lite kort, tittade på andra som tog kort, gick förbi ett buddistaltare, och gick ner igen. Då började det regna, ösregna. När vi kom fram till tältplatsen bara vräkte det ner. Vi frågade om de händelsevis hade något rum ledigt — och det hade de! Så vår campingsemester blev en "Eco-hut" semester. Vid närmare inspektion visade det sej att hyddan som såg ut att vara byggd av bambu och bananblad, var byggd av masonit och eternit — väl dolt! Men är det nationalpark är det ju viktigt att det är "eco"! Vi sov gott, och de följande två dagarna ägnade vi åt att titta på fåglar och besöka vattenfall. Till de flesta vattenfallen går det att komma i princip ända fram med bilen, men till ett av dem vandrade vi i tre kilometer. När vi i byn frågade hur man skulle gå svarade de "Gå bara rakt fram." När vi började vandra följde en man med oss, och vi insåg snart att han utsett sej själv till vår guide, vilket vi ganska snart samtyckte till — eftersom vi insåg att det inte alls var bara rakt fram. När vi i informationscentret tidigare på dagen hade frågat efter vandringsleder tittade de förvånat på oss, och den leden var den enda de kunde komma på. På kartan fanns fler leder utritade, men vid förfrågan skakade de bara på huvudet och sa "Nej, DET går inte, där kan ni inte gå." Vattenfallen var stora, mäktiga, och vi blev genomblöta bara genom att stå och titta på dem. Det högsta har en fallhöjd på 280 meter — oerhört vackert. Thailändare älskar att åka på utflykt till vattenfall. Vid en del i princip sprang de ut, tog kort, sprang in i bilen igen och vidare till nästa. Men vid de vattenfall där man fick gå lite längre, satt grupper i godan ro på klipporna och åt sina matsäckar. Ja, så nu har vi bestigit den toppen. Då är det bara Kebnekaise kvar! Vi kom ju en bra bit för ett par år sen, men inte ända upp till toppen. Den bestigningen får vi nog träna lite mer inför! Ulrika
|
 Den bortregnade vägen
 Vandringsleden
 Stort vattenfall
 Litet vattenfall
 Utsikt
|
