Det vackraste jag vet ...
... är när människor får möjlighet att dela glädje och vånda med varandra.
När skratt och tårar delas stannar världen — det blir en helig stund. En stund då vi känner att vi hör ihop och behöver varandra. En sådan stund fick vi uppleva sista kvällen på kursen för elevhemspersonal. Ca 30 stycken från 15 elevhem (7 stycken var från de tre elevhem vi har ansvar för, de andra var inbjudna från andra elevhem) samlades i två dagar för att lära sej mer om barn och deras behov, om säkerhet och hälsa, om hur vi hjälper barnen att bevara sin karenidentitet, hur vi hjälper dem att klara skolan och mycket annat. Skratten och frågorna var många: "I vilken ålder är det bäst för barnen att komma till elevhemmet? Varför sitter barnen stilla framför TV:n, men inte under andakten? Varför vill de inte göra sina läxor? Vad gör vi när barnen bråkar med varandra? Vad gör vi med tonåringarna som inte lyder? Hur gör vi när vi inte får bra kontakt med föräldrarna, och när vi ser att barnen har det dåligt när de åker hem på lov? Hur vårdar vi oss själva?" Gång på gång återkom vi till Sackaios. Inte för att han, precis som barnen, klättrade i träd, men för att något hände med honom när han fick möta någon som verkligen var intresserad av honom. Vad Jesus gjorde när han såg Sackaios, är vad vi behöver göra med de barn vi har omkring oss: Jesus gick rakt fram till Sackaios, tittade honom i ögonen och sa: "Jag vill vara med dej. Jag är intresserad av dej, jag vill höra din berättelse." När Sackaios förstod att Jesus brydde sej om honom, var han beredd att ändra sej och följa honom. Så är det med barnen. Om vi ser dem, ger dem av vår tid och lyssnar till dem, då kommer de att lyssna till oss och följa oss. Men hur ger man tid till 60 barn? Hur visar man 80 barn att man bryr sej? Hur kan man lyssna till 70 barn? Den arbetssituation som elevhemsföräldrar har är ofta övermänsklig. På de tre elevhemmen som Svenska Baptistsamfundet stöder försöker vi hålla en personaltäthet på en personal per 15 elever. Men på många av de andra elevhemmen är det bara två vuxna på kanske 60 eller upp till 100 barn.Vi pratade mycket om träd .... på en av bilderna ser ni ett träd, som föreställer barnets uppväxt. Barn behöver få utveckla starka rötter, det gör man i sin familj. Där behöver barnen få vara åtminstone under sina sju första år. Sen börjar de skolan, och stammen växer, de får kunskaper som ger dem möjlighet att gå vidare i livet. När de blir tonåringar börjar de göra sina val - grenarna som går åt olika håll, och när de blir vuxna ser vi frukten.
De berättelser som delades den sista kvällen var berättelser om trötthet, om vånda för barn som inte lyssnar och som har det svårt, om längtan efter bättre lokaler, men också om den glädje det är att få leva med barn, att få se hur de utvecklas, och att se att barnen genom den utbildning de får får nya möjligheter i livet, som generationerna innan aldrig haft.
En efter en, eller i par, fick de 30 deltagarna möjlighet att gå fram och berätta om sej själva, sitt elevhem, och de barn som bor där. Och efter varje berättelse fick vi be för just det elevhemmet. Vi delade tårar och vi delade skratt. Världen stannade, timmarna gick — och det var en helig stund. En stund där vi kände att vi behöver varandra. En stund där vi kände att vi behöver Gud. För utan Guds hjälp är det jobb dessa människor utför helt omöjligt. För att ge alla dessa barn vad de behöver, behöver de vuxna en trygg famn att hämta kraft i. Den kvällen fick vi vara Guds trygga famn för varandra. Det var gott, och så vackert!
Ulrika
