Anan på ett berg tidigare i år när vi hade en fasteretreat.
Vad får någon att flytta från lugna, vackra Mariestad i Västergötland till hektiska Stockholm?
Ungdomar vill vidga sina vyer. Det är normalt. Ett sätt är att studera, och då behöver man ofta komma till en större stad. Det får många denna tid på året att fundera på hur man ska kunna flytta till en större stad och börja studera på högskola eller universitet.Här i Thailand är vi lite före er i Sverige. Jag menar inte bara de 5 timmar, som vi numera är före er på klockan. Det nya skolåret har precis börjat, och många av de nya eleverna som finns i elevhems- och stipendieprojektet har precis flyttat hit till Chiang Mai.
Det är många pwokarenungdomar som kommer från små ställen och nu ska vänja sig vid storstadspulsen. Det är nog så pirrigt och en del har sagt att de helst skulle vilja åka hem. De vet inte var de ska, var ligger deras universitet, och vilken av alla ingångarna ska man ta till sitt fakultet mm mm.
Då kan det kännas skönt att ha ett sammanhang där det finns andra som kommer från samma område. Detta sammanhang är vårt elevhem här i Chiang Mai. Det finns också två vuxna där jämnt som man kan fråga om allt, det är de vi kallar elevhemsföräldrar. Detta är en av de främsta anledningarna till att vi har ett elevhem här i Chiang Mai.
Nästan alla av dessa ungdomar kommer från familjer där föräldrarna kanske lyckats avsluta årskurs 6, men många har knappt gått till skolan alls. Dessa föräldrar har svårt att stötta sina barn i de eftergymnasiala studier som de nu påbörjar. Föräldrarna har ingen egen erfarenhet av något sådant.
Vi har haft samma elevhemsföräldrapar i Chiang Mai i många år, Bantjok och Tamar. De har nu beslutat att lämna sitt uppdrag. Bantjok är 60 år och Tamar är något år yngre. Bantjok fick en möjlighet att bli bychef i sin egen by, där de skulle vilja bo på sin ålderdom så de tackade ja. Det hela gick hastigt, tyckte vi, som det ofta gör här. Men vi tror vi har funnit en god lösning på problemet.
Anan och Monthagan, är ett par som funnits i och runt flera projekt genom åren. De har funderat fram och tillbaka vad de ska göra. De tackade ja till detta jobb, med en viss bävan. De har inga egna barn och ska nu vara ¨pappa¨ och ¨mamma¨ för 30 st äldre tonåringar, ja en del är också över 20 år. Vad de saknar i erfarenhet av barnuppfostran kompenserar de med all erfarenhet de har av att bo på elevhem långt från mamma, pappa och vänner. Monthagan flyttade t ex hemifrån för att kunna fortsätta sin skolgång i tolvårsåldern.
Anan tycker mycket om att spela, sjunga och hjälpa människor vidare på sin livsvandring kommer bli en stor tillgång. Likaså Monthagan med sin erfarenhet från tidigare universitetsstudier och hon känner många av ungdomarna sen de var små och hon var söndagsskoleansvarig i distriktet. Anan och Monthagan hoppas också hinna med att läsa en del universitetskurser på distans, så de kommer ha det ganska intensivt. Men vi hoppas att de också får mycket roligt och flera fina stunder med ungdomarna på elevhemmet.
Otto
