När den kalla årstiden börjar - vilket betyder ca 19 grader på natten och 26 på dan, och när mörkret faller tidigare - vilket betyder 17.30 i stället för 18.30, då firar thailändarna sin ljushögtid – Loi Kratong. Framför varje hus och i trädgårdarna står rader av värmeljus, och ljusslingor dekorerar allt som går att dekorera. Portaler av bananblad byggs upp framför ingångarna, och kulörta lyktor hänger överallt. På himlen syns hundratals små ljusprickar, som tillsammans med fyrverkerierna (som håller på hela natten och en bit in på morgonen) hjälper fullmånen att lysa upp den mörka himlen. De små ljusprickarna är ballonger av tunt papper, med en brickett som tänds så att de fylls med värme och flyger till väders. På floden guppar tusentals små ”ljusbåtar” - små, små flottar gjorda av bananblad, med blommor, rökelse, ljus och en peng. Genom stan går en lång, lång parad av otroligt vackert dekorerade vagnar, upplysta av bilar som åker framför med strålkastare riktade bakåt, och vackert klädda människor både på och runt vagnarna. Det är vackert, så vackert som bara Thailand kan vara.
Vi sitter vid floden och ser på strömmen av människor som kommer ner för att lägga i sina små ljusbåtar. Familjer - med barn som vill hålla i båten när den läggs i, gamla - som behöver någon att stötta sej mot för att gå de branta trappstegen ner till floden, unga par - som håller varandra i handen. Det är högtidligt när de tänder ljuset och lägger ner båten för att flyta iväg. På stranden tänder de sedan sin ljusballong. Det gäller att hålla i den tills den är ordentligt fylld med varmluft, annars stiger den inte. Vakter står bredvid och tar hand om de ballonger som inte riktigt lyckas komma upp. Men de som har tålamod att vänta tills ballongen fyllts av värme, får se sin ballong ta ordentlig fart upp mot himlen, där den får sällskap av de andra små ljusprickarna. Människor hjälps åt att hålla varandras ballonger, att låna ut tändare, och glädjen är stor hos alla när ballongen tar fart och svingar sej upp mot den märka natthimlen. Man vinkar och skrattar.
Många står andäktiga. Med ballongen flyger det som tynger iväg. Så är tanken. Det jag misslyckats med, de fel och misstag jag gjort, det jag behöver förlåtelse för, far nu iväg med ballongen – all världens väg. Likaså är den lilla bananbladsbåten en möjlighet att bli av med misslyckanden och brustenhet. I människornas ögon finns en förhoppning, en önskan, en längtan. En lättnad. Nu är misslyckandena borta. De flyter iväg med strömmen, de förs bort av vinden. Floden är vacker med alla ljusen, himlen är vacker, och människorna är vackra när deras ansikten lyser av känslan av befrielse.
När vi cyklar hem säger Lydia plötsligt: ”Mamma, det ser ut som att alla ballongerna på himlen formar ett hjärta.” Jag ser. Och jag tänker, att det är Gud som säger till alla som släppt upp sina ballonger: ”Jag älskar er.”
Men när bricketten brunnit upp, ramlar ballongen ner någonstans. Precis innan vi kommer hem, utanför den Pwokarenkyrka som vi brukar gå till, ligger en sotig, nedramlad ballong på en buske. Jag stannar. Känner sorg över att något så vackert inte varar, utan blir till något som skräpar ner och som ingen vill ha. Och känner plötsligt en sådan otrolig tacksamhet. Tänk, den Gud som jag känner, som jag ber till, han tar verkligen emot min brustenhet när jag kommer med den. När jag kommer och ber om förlåtelse, så tar han mina misstag, han lyfter av det som tynger mej, och han säger: ”Gå och försök igen!”. Vad han gör med våra misstag och vår brustenhet är det nog ingen som riktigt kan förklara, men det jag vet är, att de inte ligger som en sotig hög framför mej nästa morgon igen. Han har tagit mot dem, och de är verkligen borta. Ljusen på floden, ljusen i himlen, allt det som blev fel och nu far iväg – det är vackert. Men vem tar emot det? Är det inte så, att vi också behöver någon som tar emot? Någon som säger: ”Jag älskar dej!” En Gud som älskar och förlåter, det måste vara det vackraste som finns! Jag önskar så, att alla de som skickade iväg sina ballonger och båtar ska höra hans röst: ”Du är älskad. Kom till mej, berätta vad som tynger dej, och jag kommer förlåta dej, och ge dej den frihet du längtar efter.” För att få höra den rösten behövs bara ett enda ord: ”Förlåt”.
Ulrika
