Det finns två kyrkor som jag har besökt flera gånger. Båda ligger i samma kommun, Sop Moey. Det är en kommun med c:a 60 000 invånare, nästan alla karener. Den ena kyrkan heter Thung Jong och den andra heter Maekhotha. Båda kyrkorna har mycket duktiga pastorer. Varför är det då så olika i dessa två byar?
Maekhotha fick 12 miljoner baht av staten att fixa till vägen de sista 12 km. De jobbar febrilt nu och kommer vara färdiga i april.
När jag senast besökte Thung Jong, i november, så gick det inte att köra bil dit. Vi cyklade istället. En bro hade spolats bort av regnen. Den har nyss blivit fixad så nu är vägen farbar med bil, men den är sämre än vad vägen till Maekhotha var innan de började reparera den.
Maekhotha har skola till årskurs 9 och har lämnat in en ansökan om att få undervisa hela grundskolan, upp till årskurs 12. Det kommer då bli den andra skolan i hela kommunen som har rättighet att undervisa ända till 12:an. (Den andra skolan ligger i Sop Moey, centralorten.) Maekhotha skola kommer då vara den första skolan i hela Thailand som ligger i en Pwokarenby och har rättighet att undervisa ända till åk 12.
I Thung Jong la de ner skolan för några år sedan, och idag finns det barn där som inte får någon skolgång. De andra barnen flyttar hemifrån tidigt och bor på elevhem, eftersom det inte finns någon skola i byn. Ett annat alternativ för familjerna är att flytta därifrån till en stad eller by där det finns skola, så familjen kan få leva tillsammans. Detta skapar en utflyttning av unga familjer, som dränerar byn på resurser.
Hur har det blivit så här?
Innan utflyttningen började från Thung Jong så var byarna ungefär lika stora. Maekhotha är dock en by med bara kristna och i Thung Jong är det c:a hälften som är medlemmar i kyrkan.
Byledarna är också väldigt olika. I Maekhotha har de nyss fått en ledare som har jobbat i våra projekt i många omgångar. Han är ambitiös och reser mycket för att få ordning på olika saker, ofta full med idéer. Thung Jongs byledare bor inte ens i byn längre. Han var med och la ner skolan, och sedan flyttade han med sin familj från byn. Han syns inte ofta, inte ens i Thung Jong. (De har dock samma lön...)
I Maekhotha har man en rektor på skolan som är thai och vill utveckla skolan. Han är intresserad av att höja standarden och utvidga verksamheten. Det låter kanske självklart i svenska öron, men här är det mycket ovanligt. De flesta som jobbar i skolorna är thai. De får jobb i en karenby för att de är nyutexaminerade, och de vill ofta flytta till en skola i ett thaisamhälle så fort möjlighet ges. Andra tar jobben i karenbyskolor för att de är mest intresserade av jakt och fiske. Karenbyar ligger nästan alltid i skogen. Ytterligare många andra tar jobben för att det är bekvämt. Gör man ett halvhjärtat jobb så är det sällan någon som klagar, för föräldrarna kan ändå inte thai. En del bryr sig inte ens om att gå till jobbet mer än någon gång ibland.
Hur gör man då för att hjälpa Thung Jong och andra ställen att bli mer lika Maekhotha?
Pastorn i Thung Jong hoppas att han ska kunna öppna skolan igen. Kravet är att det måste finnas minst 60 st barn, då driver staten en skola till åk 6. Men det finns det inte idag. Förhoppningen är att någon ska gå in på volontärvillkor och jobba som lärare tills man övertygat tillräckligt många föräldrar att skolan i Thung Jong är bra och de behöver inte sända iväg sina barn till andra byar och elevhem.
Var finns pengarna och var finns personerna med hjärtat för en sådan verksamhet. Det är frågor vi brottas med nu. Vi vet att skolan är en nyckel för Thung Jongs utveckling.
Parallellt så försöker vi uppmuntra människorna i Thung Jong att förädla sin viktigaste jordbruksprodukt, jordnötter. Om man t ex har en kvarn så kan man göra jordnötssmör, men hur ska man driva den när man inte har någon elektricitet i byn..? Allt går att lösa, om viljan finns och man jobbar tillsammans.
Otto
