En typisk karenvävstol, enkel att plocka ihop och ta fram.
Ibland blir kontrasterna för stora
Tänk er att vara 3 h med fyrhjulsdriven bil från stora vägen. Sista timmen är snitthastigheten under 10 km/h, eftersom vägen är så eländig.
Där är det lugnt, tyst, avslappnat. Inga TV-apparater eller datorer som låter, eftersom det inte finns någon el-leding till byn. Man hör inte ens någon bilmotor. (Det finns nästan inga bilar i denna by, eftersom vägen är så usel.) Det är kväll. Jag går runt i byn med några barn som visar mig allt spännande man kan se i deras by. Det är vila för en stressad stadsbo som jag.Då!
Jag ser en pick-up komma, fullastad. Jag ser en till komma efter den, och en till, och en till, och en till .... 16 stycken fullastade fyrhjulsdrivna pick-uper brummar fram i ett dammoln. Vad händer? tänker jag. Ur den första hoppar en typisk thai-stadsbo ut och frågar var skolan ligger. Jag pekar bortåt, eftersom jag nyss var där.
- Är det Juethas skola? frågar han sedan.
-Nej, det är Maekothas, eller Sop Khong som är thainamnet. Juethas ligger åt det hållet men bron är trasig. svarar jag.
Till slut ger sig karavanen av, efter att ha köpt slut på alla Menthos-godisar (söta godistabletter som man suger på) i affären. De får köra genom floden, eftersom bron inte håller för de fullastade bilarna.
- Vad var då detta? Jo, typiskt Thailand. En rik person i Bangkok, med goda kontakter i kungahuset och regeringen ville visa lite välvilja. Av någon anledning hade han valt ut Juetha by att få en massa gåvor. Byn har en kyrka som är medlem i Betlehems distrikt, så vi skulle gå åt det hållet när vi stötte på karavanen.
Nästa dag, på morgonen, låter det som om militären skulle invadera landet. Vi hör helikoptrar smattra över huvudet på oss. Gårdagens lugn är helt bortblåst. Jag förstår att det är den rika bangkokbon som kommer med helikopter från Chiang Mai, 25 mil bort, tillsammans med ett TV-team i den andra helikoptern. Allt måste synas i TV-nyheterna samma kväll.
Vi får skjuta på vår avfärd. De lär ha poliskontroller, och jag vet inte vad, på vägen till Juetha. (Annars ser man aldrig en polis uppe i dessa byar.) Framåt lunch smattrar helikoptrarna bort igen, och värmen gör sig mer påmind. Vi äter för att sedan gå iväg, på vår försenade tur, till Juetha och affärsägaren i byn kan fortsätta med sin vävning (se bilden ovan).
Väl framme blir vi väl mottagna, fast vi inte har en enda bil full med gåvor med oss.
Otto
