|
 Jousas kompisar spelar minigolf.
”Han slog mej med golfklubban i ryggen.” Både tårar och svett sprutar när 10-åringen, som är av den mindre sorten, försöker förklara vad som hänt. Det är Josuas födelsedagskalas, vi spelar minigolf, och två av hans kompisar har blivit osams.
När grabben lugnat sej, druckit vatten och fått vila lite, går vi bort till killen som tror att en golfklubba kan användas till annat än bollar, och frågar vad som hänt. ”Han retade mej”, svarar han. ”Men det är väl ingen anledning att slå”, försöker jag. ”Och jag tänker inte säga förlåt”, får jag till svar. ”Jag glömmer aldrig.” Ögonen är alldeles svarta när han med hopbitna läppar säger: ”Jag glömmer aldrig”. Lilla kille, tänker jag, vad får dej att känna så? Jag frågar om han vill ha lite vatten, temperaturen ligger runt 35 grader och det är hett där träden inte skuggar. Nej, han ska inget ha. Han sätter sej på en bänk och surar. Jag sätter mej bredvid, och säger efter en stund: ”Vet du, att be om förlåt behöver inte betyda att man glömmer. Man kan minnas, men man kan ändå med sitt förlåt visa att man vill bli vänner igen.” Jag får inget svar, men efter en stund reser han sej och börjar spela med kompisarna igen. Jag återvänder till min bänk där jag finns som den fasta punkten med vattenflaska och tröst vid behov, och snart kommer den lilla svettiga 10-åringen igen, med tårarna sprutande. ”Han gjorde det igen”. Vi går tillbaka, och snabbt får jag till svar ”Den här gången slog jag honom inte”. Då tar en annan liten grabb till orda, tittar strängt på kompisen och säger: ”Men du sårade hans känslor”. Mm, och det kan ju göra nog så ont. Fortfarande vill de svarta ögonen inte ha något vatten, men efter en stund börjar han prata med mej om en av banorna som är otroligt svårt, och snart kommer det: ”Kan jag få lite vatten”.En timme senare är det dags för de 11 killarna att knö in sej i bilen, och grabben med de svarta ögonen frågar om han får sitta fram bredvid mej. ”Visst”, svarar jag. De andra 10 håller full låda, så vi kan ostört prata om ditt och datt. Vi åker förbi ett kinesiskt tempel, och han berättar att hans föräldrar gick dit med honom när han var bebis och bad för honom, och han visar en amulett han bär i en kedja runt halsen. Jag berättar att vi tog Josua till kyrkan, och bad för honom. Efter en stund säger jag till honom: ”Du, ta du och fundera lite mer på det där om att be om förlåtelse.” Han tittar på mej, med ögon som inte längre är svarta, och ler. Sen är han som ett klister på mej resten av eftermiddagen. Och verkar inte ha något mer behov av att bråka med någon. När huset återigen är lugnt, märker jag att en vilsen 10-åring, som inte tänkte glömma, flyttat in i mitt hjärta. Var det månntro lite tomt i hans kärlekstank? Var det månntro lite för få förlåt som sagts åt honom, och lite för många ”Måste du bråka nu igen?” Jag hoppas, att det inte bara var pizza och tårta han fick i sej denna eftermiddag, utan också lite påfyllning i sin kärlekstank. Tänk om han kanske i morgon kan säga ”förlåt”! Ulrika
|
|
