Jama så ska dörren öppnas
I fem dagar satt hon utanför dörren, utanför fönstren, ja precis utanför det rum vi just då befann oss i, och jamade.
Ja, egentligen vet jag inte om man kan kalla det ljudet för ett jam .... det var betydligt mer sorgligt, uppfordrande och intensivt. När hon sov var hon tyst, och eftersom hon var så liten sov hon ju ibland. Men annars kunde vi höra det lilla skriket dygnet om, precis vid våra öron. Vi gav lite vatten, men tänkte att det är bäst att inte börja ge mat. Men hon gav inte upp. Dag efter dag, natt efter natt, och tittade på oss med stora gula ögon: "Varför släpper ni inte in mej?? Jag ska bo här." Och på sjätte dagen öppnade vi dörren. Hon skuttade in, åt lite av kattmaten, och la sej sen i första bästa knä och somnade. Mycket nöjd. Sen följde hon oss, eller rättare sagt sprang mellan benen på oss, vart vi än gick. Inte en centimeter bort, nära, nära ville hon vara. En mycket speciell liten individ, som visste precis vad hon ville och behövde.
Helst hade jag behållit henne. Hon lärde mej mycket under de där dagarna. Om hur viktigt det är att strida för sina behov, att inte ge upp, att se till att man får det man behöver. Men efter en vecka hittade vi ett annat hem åt henne, och jag hoppas de kan uppskatta hennes lilla krävande personlighet! Kanske behöver vi alla bli lite tydligare i att uttrycka våra behov!
Be så skall ni få, sök så ska ni finna, bulta så ska dörren öppnas ....
Ulrika
