Saman tolkas av Thupo. Pwokarener i Burma talar ett annat pwokarenspråk, så också Saman behövde tolkas.
Kan man planera för mycket?
Jag kommer till en kyrka i Maesot och har planerat att träffa en grupp immigranter från Burma, men...
… där står flera vänner från Pwokarensamfundets ledning i Rangoon, Burma!!! - Vad gör ni här? var min spontana kommentar. ”Det ska vara ett möte för pwokarenledare, och då tänkte vi att vi ville också komma. Så här är vi.” Var deras självklara svar.Ibland undrar jag om vi planerar så mycket och gärna för att vi vill känna att vi kontrollerar situationen?
Denna gång blev jag mer än förvånad vad som kan hända när man bjuder in till ett möte för att diskutera ett gemensamt arbete.
Våra pwokarenvänner i Betlehemdistriktet här i Thailand har sedan ett par år ett missionssamarbete med ett pwokarendistrikt på andra sidan burmagränsen i höjd med Maesot. Det är ett spännande arbete bland alla immigranter som sköljer in i Thailand från Burma. Maesot är ett centrum för denna folkvandring.
Tillsammans har man ett församlingsarbete där man delar på kostnaderna för kyrkohyra och pastorslön. Man har en idealisk lokal på en bakgata i Maesot, och en pastor från Burma med ett stort hjärta för arbetet.
När jag besökt Burma så har jag ofta förstått att karenvännerna där undrar om dom är helt bortglömda i sin kamp. De känner sig ofta så låååångt bort från sina syskon i resten av världen. Det är inte konstigt med alla restriktioner som landets ledning har infört.
Nu var det sagt att man skulle sitta ner och diskutera arbetet i Maesot, vårt distrikt på denna sida gränsen med representanter från distriktet på andra sidan gränsen. Bud gick ut. Det nådde snart ut i hela Burma och pwokarenledarna gick ¨man ur huse¨. Det blev många fler än planerat som kom. Köket fick jobba från tidig morgon till sen kväll.
Vi hade representanter från de flesta distrikten inne i Burma och samfundsledningen. Det kom pwokarener från Singapore, Kanada och så vi från Thailand. Det primära syftet med mötet försvann i mängden. Nu blev det istället tillfälle att dela med sig om vad som händer i de olika hörnen av pwokarenvärlden, - för första gången. Och den välsignade kyrkan i Maesot blev för ännu fler en viktig mötesplats.
Tänk vad bra saker kan bli, - fast planerna måste ändras.
Otto
