Alla karenkyrkor med självaktning har en egen kör. Denna kommer från Luleå.
Tänk att i drygt 20 år gått och tänkt på ett speciellt folk, som bor på andra sidan jorden, jobbat med dem, delat deras vardag mm mm. - Så dyker de upp i Sverige, i hundratal.
Ulrika och jag fick uppleva precis detta i somras när vi var i Sverige. Det var en minst sagt omtumlande upplevelse. Vi var inbjudna, som Svenska Baptistsamfundets representanter, till Svenska KarenBaptistFöreningens (SKBF) årskonferens i Hallsberg.I Sverige finns det c:a 1000 karener som kommit hit som kvotflyktingar från flyktinglägren i Thailand. De kommer från Burma där det varit en konflikt mellan stamfolken, bl a karener, och centralmakten i 60 år. Detta har genererat en massa flyktingar som till stor del finns inne i Burma men en del lyckas ta sig ut till flyktinglägren på den Thailändska sidan av gränsen. De går att läsa mer om detta på www.freeburmarangers.org
Det är inte samma grupp som vi jobbar med till vardags, de som bor i Thailand. De har varit här ofta i 2-300 år, men de härstammar från samma grupper inne i Burma så många traditioner är det samma.
Vi kom till Saronkyrkan i Hallsberg, stora dörren var låst. Vi gick till baksidan och såg att dörren till köket stod på glänt. Det stod en del motorcyklar/mopeder i vägen så det var lite bökigt att ta sig in, men till slut kom vi in. Där satt folk på golvet, med skärbrädor och hackade kött. Vi trodde vi hade kommit hem till en karenby i Thailand. Det konstiga var huset, som såg ut som vilken svensk frikyrka som helst - inte vad folk gjorde inne i huset.
Vi blev varmt välkomnade. Vi fick träffa styrelsen för SKBF och diskutera den situation många av familjerna befann sig i, problemen med att driva en förening som denna i Sverige mm mm. Det var roligt och det kändes mycket speciellt för oss. Vi kunde också fråga hur en karen kunde överleva i Luleå på vintern, utan solen. Vi hade också många frågor. När vi pratade så blev det ibland svenska, ibland engelska och ibland thai. Varken jag eller Ulrika behärskar ännu inte något karenspråk, men vi blev verkligen sugna att ta tag i det.
Vad kan vi då göra, som svenskar, för dem? Språket är ett problem men inte oövervinnerligt, karener tycker ofta svenska språket är svårt och jag kan intyga att det är annorlunda. Det bästa är att göra saker tillsammans då blir inte språket så viktigt, laga mat, sy- och handarbeta/väva. Det är saker som karenerna är duktiga på och ofta har som en hobby. Männen älskar ofta att jaga, vilket inte är lätt i Sverige eftersom de inte har någon jaktlicens men omöjligt kan det inte vara? Sport; framförallt fotboll och boxning brukar de gilla. De har också roliga lekar, som även tonåringar är med i.
Vad de verkligen är bra på, som vi borde ta till oss, är att ta dagen mer som den kommer. Ibland behöver man planera, men ibland kan man bli så bunden vid sin almanacka så man inte ser alla undren som sker runt omkring oss utan bara tyngs ner av allt man måste hinna. Tillsammans är jag säker på att vi kan komma långt.
