|
Det är nästan på dagen exakt 19 år sedan jag åkte den här vägen första gången, vägen till Mae Sariang. Sen dess har vägen breddats, broar har förstärkts och beläggningen bättrats på. Uppför, uppför ringlar sej vägen över bergen. Det är vackert, stundtals otroligt vackert. Många av träden skiftar i gult och rött. Det är torrtid, och teakträden fäller sina stora blad.
Vi passerar Mae Sariang, och fortsätter till Sop Moei, där pwokarenerna sedan några år tillbaka har ett utbildningscenter, och där också det nybyggda elevhemmet ligger. Det är mörkt när vi kommer fram, och efter att ha pratat lite med elevhemsföräldarna och barnen, lägger vi oss för att sova på golvet i gästrummet. Nästa morgon är det dags för mötet vi kommit hit för — kvinnornas styrelsemöte. 16 kvinnor från olika församlingar har under morgonen kommit in till centret. En del började vandringen hemifrån klockan fem på morgonen, för att efter ett par timmars vandring, och sedan ett par timmar på något bilflak, komma fram till centret. Det är kyligt på morgonen, och vi bestämmer oss för att lägga ut mattor i gräset i solen, i stället för att sitta inne i det kalla huset. Kvinnorna berättar om verksamheten i sina byar, om samlingar med bön, sång och predikan ett par gånger i veckan! En del kvinnor upplever att männen inte vill låta kvinnorna gå iväg på möte en kväll mitt i veckan, de vill ha dom hemma. I flera av byarna fokuserar man på att besöka de som är sjuka eller behöver hjälp på annat sätt, och i de byar som ligger nära Burmagränsen, berättar man om hur man på olika sätt försöker att hjälpa flyktingarna. Hur får vi då in mer pengar till verksamheten? Bidrag kommer från kvinnor i Sverige. Men ordförande påminner om att lägga undan en del av risskörden, för att få pengar att ge till kvinnornas arbete. Och när pwokarenerna har sin årskonferens ska kvinnorna sälja mat, och låta vinsten gå till kvinnoarbetet. Då vill de också ha en kvinnokväll, där kvinnorna får plats, och planerar ivrigt för detta! Så kommer vi till punkten "Planering för seminarium". 3-4 kvinnor från varje by ska bjudas in, och de får sedan gå tillbaka till sin by och undervisa om vad de lärt sej. Jag har erbjudit mej att ta upp frågor om familj, och vill veta lite mer vad de vill veta mer om. "Barnen lyder inte", säger flera av kvinnorna, "speciellt 11-åringar är svåra". "Hur lär man tonåringar hur man klär sej?" "Vi vill veta mer om vad det är att vara en kristen familj." "Vad gör man när det inte går bra för de vuxna barnen?" "Vad gör man när man är trött på barnen och mannen — när man blir sådär en 40 år?" Jaha, det låter ju ganska bekant alltihop ..... tänker jag och ler för mej själv. Och börjar genast fundera på vad som är likt och vad som är olikt, hur kan jag anpassa ämnena så att det så mycket som möjligt speglar och kan kännas igen i karenernas liv. Vi lunch är mötet slut. Mat serveras, resekostnader betalas, och present delas ut — en handduk, fint inslagen. En handduk är inte bara något att torka sej med, den kan också användas som en vacker huvudbonad — och uppskattas därför lite extra! Så småningom ger de sej iväg, två och två eller i mindre grupper, för att leta reda på någon bil som går åt rätt håll. Ett par av kvinnorna blir hämtade på motorcykel av sina män En kvinna i 50-årsåldern, drar upp den långa kjolen så att de vackert tatuerade benen syn, och slänger elegant upp ena benet över motorcykeln, tar ett stadigt tag om mannen, och så bär det i väg. Hem till tvätt och matlagning. Odlingar och barn. Glada stunder och tuffa stunder. Så som livet är för det flesta kvinnor. Men med vetskapen att det finns en gemenskap av kvinnor hemma i byn, att hämta styrka från. Ulrika
|
|
|
