Det är kvinnoseminarium. 2-3 kvinnor från varje pwokarenkyrka, sammanlagt ca 25 kvinnor och några barn, är samlade för att lära sej mer om hälsa, barn och blomsterarrangemang. Vad mer behöver en kvinna egentligen kunna för skapa ett bra liv för sej själv och sin familj?Förmiddagen om hälsa inleds med ett rejält pass om kvinnohälsa. Vad finns det för preventivmedel? Varför händer så mycket konstigt med oss när vi börjar komma i 40-årsåldern? Vid vilken ålder är det bäst att gifta sej? Vid middagsbordet får jag sedan veta att de flesta gift sej när de var 14-15 år, någon när hon var 12. "Mamma och pappa tyckte det var dags." "Det finns en lag att man inte får gifta sej före 18 år, men den är det ingen som bryr sej om i byarna uppe i bergen." "Finns det unga mammor i ditt land också?", frågar de. Ja, det gör det ju, men kanske är det inte riktigt lika vanligt.
"Vad har ni för problem med barnen?", frågar jag i inledningen på mitt pass om att vara förälder. "De vill inte gå till skolan." "Varför då?", frågar jag. "Skolan ligger långt bort, och de vill inte flytta." "Mitt barn förstår inte i skolan." "Det går inte bra för honom, och jag kan inte hjälpa till med läxorna, för jag kan inte läsa och skriva thai." Ja, det finns alltid en orsak till barns beteende! Men hur kan vi hjälpa våra barn? Vad kan jag förändra själv? Vad kan jag förändra tillsammans med andra? Det är varmt, och allteftersom eftermiddagen går halkar fler och fler ner från stolarna och sätter sej bekvämt på golvet. Varför har vi stolar egentligen?
På kvällen ber vi för varandra. "Jag har ont och vet inte vad det är." "Jag känner mej ensam, min man och jag har ingen bra relation." "Mina barn lyder mej inte." "Det kommer inte så många på kvinnosamlingarna i min by." Vi lyssnar på varandra, skrattar tillsammans och gråter tillsammans, och visar omsorg om varandra genom att be för varandra.
Under sista kvällsmötet blir det strömavbrott. Ut i ett totalt svart mörker, berättar jag om några av familjerna i Bibeln och vad de brottades med. De hade det inte heller så lätt jämt. Även Jesus var ju rätt olydig emellanåt kan man förstå. Kanske barn behöver vara olydiga för att hitta sin väg i livet!
När mötet är slut hoppar ett gäng upp på pickupen som kommit för att hämta dom. Tre timmars bilresa i mörkret på flaket, på skumpiga dammiga vägar, har de framför sej. Nästa dag ska några av dom fortsätta färden hem till fots, ytterligare nio timmar.
De är så starka, och så vackra. Jag njuter bara av att få vara tillsammans med dessa kvinnor. De sprider sådan livskraft omkring sej. Deras liv är inte utan bekymmer. De har många problem de inte ser någon lösning på. Men de har en närhet till livet, som många av oss andra tappat bort på vägen. En närhet till sina barn, till naturen, till sej själva - och till Gud. De är inte splittrade. De är här och nu. Det vill jag också vara.
Ulrika
