|
Manida - ett av fadderbarnen i Mae Sariang
På Flitiga Lisans skola i Mariestad har eleverna ett fadderbarn — Manida på elevhemmet i Mae Sariang. Här får du en möjlighet att lära känna henne lite bättre. Om du har ett annat fadderbarn som du vill veta mer om, hör gärna av dej så kanske vi kan göra en intervju med det barnet också. Eller kanske du känner efter att ha läst den här berättelsen att du också vill ha ett fadderbarn! Då kan du höra av dej till oss eller till sbkf@baptist.se.
Manida är en av de mysigaste tjejer jag någonsin mött. Hon har ett härligt leende och ett underbart fnitter som man själv blir alldeles fnittrig och glad av. Manida berättar att hon går i åttan och att hon bott på elevhemmet i tre år. Hon trivs bra. Hon har sin bästa kompis från sin hemby med sej, Mawii. De är lika gamla och går i samma klass, och har alltid varit bästisar, och det verkar som att de gör allt tillsammans! För att komma till Manidas och Mawiis by måste man åka bil i ca 6 timmar. Första timmen är det bra asfalterad väg, men sen är det en väg som ibland inte går att åka på under regntiden. De är sju barn från deras by som bor på elevhemmet, så när de ska hem på lov åker de tillsammans på en av de pickup-bilar som åker fram och tillbaka mellan byarna och stan. Det blir bara på de längre loven som de kan åka hem, men det händer ibland att deras mammor och pappor kan komma och hälsa på dem på elevhemmet. Manida berättar att det finns en skola i hennes by, där man kan läsa till 9:an. Men det finns bara 5 lärare på 110 barn i årskurserna 1-9, så det blir inte samma kvalité som på skolan i stan. Därför är hon glad att hon fått möjlighet att gå på skolan i stan. I stan går hon på en skola med över 1 000 elever, men hon tycker att den fungerar bra. Manida vill bli lågstadielärare, och jobba i sin egen eller någon annan by. Manidas mamma har bara gått fyra år i skola, och Manidas pappa bara tre år, så de är jätteglada och stolta att Manida kan fortsätta att gå i skolan. Manida berättar att när hon bodde hemma var det svårt för hennes mamma och pappa att hjälpa henne med läxorna, men de passade på att försöka lära sej lite mer själva. Hemma i byn har Manida två småbröder, som är 10 och 5 år, och när de blir större kommer de kanske också komma till elevhemmet. Manida tycker att engelska är det roligast ämnet i skolan, men också det svåraste. I april och maj har alla elever varmväderslov, men då har Manida bestämt sej för att stanna kvar på elevhemmet en månad, för att gå i extra engelskaundervisning som skolan erbjuder på lovet. Jag frågar Manida vad hon tycker om att göra på fritiden. Då glittrar det till i hennes ögon, och hon berättar att hon tycker om att spela keyboard. Det finns en keyboard på elevhemmet, och hon har lärt sej lite av en volontär som var där förut, men nu har hon glömt en del. Men hon vill gärna lära sej mer. Tänk vilken lycka det kan vara att få lära sej mer! Och tänk att så många barn långt bort i ett helt annat land, med hjälp av några slantar från oss, kan få möjlighet att lära sej mer och att få en utbildning som kan ge jobb och lön. Det är väl häftigt! Ulrika
|
|
|
