Modet att titta på våra livsbördor
"Vi tycker om när du undervisar, för du använder bilder som vi förstår."
Ja, det är det som är den ständiga utmaningen när man undervisar. Vad använder man för bild för att visa vad som händer med oss om vi går och bär på jobbiga minnen, negativa känslor, bekymmer av olika slag. En god amerikansk vän berättade att han varit på en kurs om hur man hjälper andra att bearbeta traumatiska minnen, och då fick alla deltagarna gå runt en dag med en sten i skon, för att känna hur ett minne kan skava och göra ont. Bra, tänkte jag, det testar vi. Och nästa sekund insåg jag, att det funkar ju inte alls med karener. De går i flipflop där stenar ramlar in och ramlar ut hur som helst. Där ligger inte nån sten kvar och skaver. Och sen tänkte jag att kanske är det så med en del i alla fall av deras problem, de får inget fäste, de ramlar in och de ramlar ur.Men jag vet också att det finns problem som tynger ner dom, som ger värk i kroppen och gör dom trötta. Så jag samlade stora stenar, murstenar, och la i en av de korgar som de bär när de ska ut på fältet. Jag visade att det lilla nyfödda barnet föds med en tom korg, men hur under livets gång vår livskorg fylls med den ena bördan efter den andra. Där ligger våra livsbördor och tynger tills vi vågar ta fram dom, titta på dom, öppna dom, prata om dom, se vilka känslor de ger oss - då kan vi börja lösa problemen.
Kvinnorna på själavårdsseminariet lyssnar, och sen börjar de berätta historier, berättelser om sina och andras problem. Och tillsammans lyfter vi på sten efter sten, tittar vad som finns inuti, vilka känslor som bubblar däri, vad roten till problemet är. Skratten fyller lokalen och ljuder långt utanför, när berättaren lyckas plocka fram det komiska som ofta finns gömt någonstans mitt i bekymren. Sten för sten lyfts ur korgen, tills den till slut är alldeles tom. En frid lägger sej över rummet och letar sej in i våra hjärtan. Vi har vågat. Vi har vågat titta på och prata om det som ingen ville se, vi har öppnat locken till de sprängfyllda känslorna, och vi har delat gråt och skratt. Nu kan vi fundera vidare på vad vi kan göra så att samma problem inte dyker upp igen. Och vad vi kan göra för att hjälpa de människor vi har runtomkring oss att vara lika modiga som vi varit idag? För våra livskorgar vill vi fylla med annat - med glädje, kärlek och skratt!
Ulrika
