Jag har ingen bild. Men jag vill berätta. Om en mötesplats för kvinnor.
Varje höst inbjuder internationella kyrkan till en kvinnoretreat över en helg. Den första var för 12 år sedan, strax efter vi precis hade kommit hit. Den kom att betyda oerhört mycket för mej, och till min stora glädje lever kvinnoretreaterna kvar! De har växt - vi var närmare 200 kvinnor som träffades denna helg. Alla åldrar. Olika nationaliteter. Olika liv. Men med en längtan att få stanna upp, att få hämta kraft. Att få berätta och att få lyssna. Att få möta varandra, och få möta Gud. Det blir speciellt när bara kvinnor möts. Sången låter annorlunda. Atmosfären blir annorlunda. Undervisningen blir annorlunda. Min upplevelse är att det blir både skörare och starkare. Det känns som att allt blir mer personligt, mer sårbart, men däri ligger också kraften.
Båda talarna berättade om sina livsresor, tuffa resor genom många och långa pass av mörker - om upplevelsen av Guds frånvaro, men också insikten om hans närvaro! Jag hade förmånen att ha två workshops - en om barns och våra egna behov, och en om att hålla ihop familjen under tider av förändringar. Många vill prata, fråga och be tillsammans efteråt. Att leva i en annan kultur, med många uppbrott och ofta med familjemedlemmar på resa eller utspridda över världen, kräver sitt.
På lördagkvällen dansade vi indisk lovsångsdans tillsammans! Att det kan var så härligt och så roligt att få röra sej, använda sin kropp, försöka få till rätta schvungen på rumpan och den indiska vickningen på huvudet! Och på söndagen firade vi nattvard tillsammans, bad för varandra, och fick varsitt bibelord att bära med oss hem.
Det gör så gott att få lämna vardagen ibland. Det gör så gott att få spegla sitt liv i andras, att få dela, att få lyssna. Vi behöver mycket mer av sådana tillfällen!
Ulrika
