Norra Thailand är oerhört vackert med alla sina berg. En av dagarna på lovet packade vi in oss i bilen, för att åka till Phuu Chii Faa – berget som når till himlen!
Det var ett ryck vi fick, efter tips från goda vänner. Vi kom inte iväg förrän på eftermiddan Uppför, uppför, på ringlande, slingrande vägar, åkte vi mot nordost. Vid femtiden stannade vi vid en utsiktsplats, och såg ner på staden på Phayao, och den lilla sjön intill, och bestämde oss för att tillbringa natten där. Vi hittade ett hotell precis vid sjön, en vacker strandpromenad med palmer och fåglar, och en stor park full av träningsredskap, där vi tillbringade en god stund av både kvällen och morgonen.Nästa dag fortsatte vi uppför, uppför. Stannade vid ett av Thailands alla vattenfall – med varmt vatten från en varm källa! Och till slut, en bit fram på eftermiddan, stod vi på parkeringplatsen, för att vandra den sista kilometern upp till toppen. Phuu Chii Faa ser ut som klippan i Lejonkungen – bara det är häftigt! Efter en knapp halvtimme stod vi på toppen, drygt 1 600 m ö h, och kunde skåda in i Laos. Fullt av bergstoppar nedanför oss, och den ringlande Mekongfloden. Vi satt där länge, betagna av utsikten och skönheten. Folk kom och gick, många ville ta kort på Lydia och Josua, som villigt poserade. Och Lydia fick, som vanligt, ett gäng kompisar!
I skymningen tog vi oss motvilligt ner, för att äta och sova på ett av alla hotellen i byn. Nästa morgon gick vi upp klockan fem, för att tillsammans med ca 2 000 andra klättra upp till toppen igen – denna gången för att se soluppgången. Solen tog en stund på sej, och det var kallt, inte mer än 12 grader. Men vi visste alla att vi inte väntade förgäves. Och till slut kunde vi, över molnbanken som låg över dalen, se solen pulserande klättra upp på himlen, med värme och ljus. Hela världen blev plötsligt alldeles skimrande!
Och än en gång gick vi motvilligt ner mot jorden igen ….
Ulrika
