Min kompis Allistair var med och cyklade upp för doi Inthanon för ett par veckor sedan. Det är 52 km bara uppför, till toppen som är på 2 565 m ö h. Det tog honom nästan 5 h...När det var dags att cykla upp för doi Suthep (1 676 m ö h) som är vårt berg här i Chiang Mai så ringde jag honom, för att fråga om han inte ville följa med. Det var visserligen bara två veckor efter hans erövring av doi Inthanon, men han var villig att följa med mig.
Inskrivningen skulle vara kl 8. Vi kom lite sent - men var bland de första. De fyllde på snabbt med en massa åkare från hela regionen, även från grannländerna. Flera politiska höjdare från Chiang Mai skulle hålla tal, värmen steg samtidigt med klockans timmar.
Klockan 9, drygt, kom vi iväg, i den sista gruppen av män. Här delar man nämligen in åkarna efter vikt, och både Allistair och jag kvalificerade oss i den tyngsta gruppen, med råge. Bra tänkte vi, då behöver man inte bli omåkt på en gång i alla fall.
Det är brant uppför från start, så det var bara att lägga i de lätta växlarna. Efter mindre än 10 min seglar två tonårstjejer om oss.... Ja, ja, det var väl OK. Jag hängde på, men då sa Allistairs baksida på låret stopp. Det blev inget mer för honom och jag fick fortsätta utan någon att prata med.
Snart började jag känna av mjölksyran i låren och stannade. Åh, vad folk tittade. Jag tog fram en av mina bananer och åt den i lugn och ro. Därefter upp på cykeln igen. Jag åkte om samma människor en gång till, medan jag hurtigt hejade på dem... De flesta bara grymtade till svar.
I denna samling av drygt 500 cyklister så var jag den enda med en vanlig T-shirt utan tryck. Alla hade klatschiga cykeltröjor och cykelbyxor. Det var många väldigt fina och väldigt nya cyklar också. Även om jag har ny cykel (drygt två år) och en fin sådan, så låg jag i lä av de flesta.
Innan vi startade så frågade jag var målet var. Det var det ingen som riktigt visste, men någonstans en bra bit upp på berget... ¨Det som har tro kan flytta berg? eller var det mål?¨
När jag väl närmade mig det stora templet och mördarbacken precis innan så tänkte jag; ”ja, ja, nu behöver jag inte spara på något mer. Målet är säkert framför templet.”
Men ack vad jag bedrog mig. Folk vinkade och hojtade till mig att jag skulle fortsätta på vägen upp mot toppen. - Jag stannade dock och tog min sista banan. Folk fortsatte att tjoa på mig, men ännu fler stirrade förundrat.
Hur kommer man igång efter ett sådant stopp? Benen ville inte över cykelramen, jag fick luta ner cykeln ordentligt. Började på 1:ans växel, den är så lätt att man nästan inte kan hålla balansen - fast man trampar fort. 2:an så det blev lite mer styrsel, och så började äntligen benen jobba som vanligt igen (under vissa protester). Snart kunde jag dock hälsa lika hurtigt igen på de jag passerade - ännu en gång.
5 min senare såg jag att nu var nu slutbacken framför mig. Det var speakers och en massa människor som stod och hojtade. Då var bara frågan om man skulle behöva ner i 1:an igen, med risk för att vingla ordentligt. Nej, det blev 2:an hela vägen upp och folk visade tummen upp. Tydligen var det nog vanligast att folk tog sig upp på 1:an.
Väl framme på mycket darriga ben så bjöds vi på thaimat och vattenmelon, det smakade gudomligt. Det enda som saknades var dricksvatten. Det hade tagit slut!!! Man kan ju inte tänka på allt som organisatör av sådana här stora evenemang.
Det är dock roligast att åka nerför doi Suthep. Om det tar nästan 1 h upp, så tar det mindre än 10 min ner. Men nerför är det ingen tävling. 6 bilar rullade jag om denna gång och jag fick nästan lika många förundrade blickar som på vägen upp.
