Det ligger mellan indiska subkontinenten med starka influenser därifrån. Man kan t ex äta riktigt god thali (indisk ¨dagens rätt¨) i Rangoon. Man kan även äta god kinesisk mat, för att inte tala om all wokad mat som finns att välja på. Det finns stora grupper från de kringliggande länderna, inte minst i storstäderna. Ändå är det inte lika ¨påträngande¨ som man kan uppleva Indien eller Kina. Det är lugnare både i trafiken och tempot i affärer och kontor. Alla folkslag. En del stamfolk ser ut som om de kommer från Bangladesh eller Nagaland. Andra ser ut som om de kommer från Thailand, Laos eller södra Kina. Dessa grupper finns också oftast på båda sidor om gränsen. Hur detta påverkar sammanhållningen i landet kan man förstå. Tillhörigheten till gruppen kommer ofta först. Thailand har sin kung som enar folket trots olika minoritetsgruppers särart, men i Burma finns ingen enande faktor på samma sätt. Det som enar mest är missnöjdheten med de som leder landet. Och de som leder landet fokuserar framförallt på att splittra de olika grupperna sinsemellan.Rikedomen på naturtillgångar. Burma har alltid varit ett rikt land, men folket som bor där är inte rika. Världens rubiner kommer ofta från Burma. Man har även många andra ädelstenar, för att inte tala om all jade. Skogen huggs ner med en väldig fart av framförallt kinesiska skogsbolag. Det är kolossalt stora och gamla träd, som vi antagligen aldrig kommer att se maken till igen. Rikedomen gör att länderna runt omkring gärna står på god fot med Burmas ledning, och människorna i landet blir fattigare.
Stora kyrkor. Det finns samfund i Burma med långt mer än 100 000 medlemmar. Det finns stora minoritetsgrupper där långt mer än hälften av människorna säger sig vara bekännande kristna. Vi besökte bibelskolor och seminarier som hade 300-500 studenter i sina teologiska program. Dessa skolor är ofta ansedda som den bästa högre utbildningen i landet. En oerhörd resurs, men man har statens ögon på sig. Man får tala om det mesta på dessa skolor, ¨bara man inte gör något¨. Ledningen för skolorna brottas mycket med sitt ansvar för landets utveckling. Den stora frågan för dem är, hur aktiv i oppositionen ska man vara? och Vilka är de bästa verktygen att sätta i händerna på studenterna för att de ska kunna bidra till en förbättring? Samma fråga brottas man med i kyrkorna, hur aktiv ska man vara eller vågar man vara. Man har ofta valt att vara ganska tysta när staten har slagit ner på opposition.
Många kloka och eftertänksamma människor. Bland de äldre människorna i landet så finns det många med mycket hög akademisk skolning. Många av dem har levt ett svårt och strävsamt liv vilket har skapat en eftertänksamhet. Bland de yngre finns dock inte samma skolning, eftersom staten medvetet har försvårat möjligheten till utbildning. En fråga för många i den äldre generationen är hur förvaltar man arvet bäst. Man har också att kämpa mot en makthungrig statsledning som inte vill att andra ska veta sina rättigheter.
Alla soldater. Få länder har så många soldater verksamma i landet. De får en knaper lön så de förser sig på annat sätt. Istället för att skydda folket suger de ut folket och är inte populära. Nyckfullheten och bristen på respekt mot det civila samhället skapar en stor klyfta mellan vanliga människor och militären. Vad som skulle hända med alla soldater om det blir ett maktskifte är en av de svårare frågorna att lösa. Människors syn på militären som institution är dock inte enbart svart. En av de stora hjältarna i Burmas moderna historia Aun San Boyoke, var en militär ledare till att börja med.
Krångligheter i massor. Få länder är så krångliga för en utomstående, tycker vi. Det är krångligt att få visum. Det är endast ett fåtal hotel som man kan få bo på som utlänning. Du kan inte resa i många områden. Ska du växla pengar så behöver du amerikanska dollar. Man godtar endast sprillans nya sedlar, ovikta och utan ¨hundöron¨ eller klotter. Å andra sidan har jag väl aldrig sett så slitna pengar när det gäller den burmesiska valutan kyats. De kan vara i princip oläsliga, hoptejpade och hopknycklade som ett kolapapper. Det är mycket som är väldigt motsägelsefullt i våra ögon.
Om man känner sig ovälkommen när man ansöker om visum och blir utfrågad och ifrågasatt när man passerar immigrationen, så känner man sig desto mer välkommen när man träffar de vanliga människorna i landet. Värmen är påtaglig på många sätt. Ett land som har så många olika folkslag längtar efter att få träffa utlänningar. Vi har aldrig någonsin varit i ett land som detta.
Tänk den dag detta land och dess människor får leva ut sin fulla potential, och alla dess kristna komma samman som ett folk. Då skulle allt omöjligt helt plötsligt bli möjligt, det är jag helt övertygade om.
- Så vad kan vi göra?
Otto
