Det började tidigt en morgon här i Chiang Mai. Ulrika fick gå upp extra tidigt för att skjutsa mig och Saman till Omkoibussen. 5.30 var vi iväg. Jag har väl aldrig åkt den vägen så fort.7.30 var vi i Omkoi och funderade hur tar vi oss vidare till Peruekhii. Vi passade på att hälsa på lite kompisar till Saman i Omkoi, och blev bjudna på mat. Har man vuxit upp tillsammans på ett elevhem i Maesariang så blir man som syskon, även om man inte träffas ofta så är banden starka.
Framåt 14.30 får Saman plötsligt tag på en församlingsmedlem som är på väg hem till Peruekhii efter att ha uträttat en massa ärenden i Omkoi. Han kan tänka sig att ta med sig oss på flaket. Molnen är mörka, men vi tar hellre lite regn från himlen än en massa damm från vägen.
Det är hårt att sitta, men det är ganska bra med plats. Vid bibelskolan i Omkoi hoppar en gubbe till upp. Han ska också till Peruekhii. Det blir snart skumpig grusväg och min rumpa blir snabbt trött och öm.
Vi passerar en by med en allt-i-allo-affär. Vi hör ryktet att de har fisk till försäljning. Det blir stopp och shopping. När vi ska iväg igen så är det två gubbar till som vill lifta åt vårt håll. ¨Finns det hjätrum - så finns det stjärtrum¨ brukar man säga, och vi sa OK. Just när vi ska iväg igen så ropar en gubbe en bit bort, han vill också med. Hrrmpf tänker jag, det blir trångt.
Den här killen är inte som alla andra. Han har en tjock grön militärjacka, ett stort smile, ett antal feta ringar, strumpor och skor (det är ingen vettig människa som går med detta i bergen...), snyggbyxor och skjorta. Han verkar förstå att det inte är självklart att han får plats. Han köper en stor Pepsi-cola. Hittar en gammal petflaska. Tar fram sin stora jaktkniv, skär snabbt av nederdelen av petflaskan så det blir en mugg. Häller upp cola åt alla som vill ha. - Ja, sen är det ingen som klagar på att han hoppar upp på flaket också.
Man ser att han tycker det är obekvämt. Han byter ständigt ställning. Då och då glider jackan upp och visar en STOR pistol som hänger vid höften... Ja, ja, tänker jag Rambo har hittat hit också.
Man ska aldrig sluta att förundras här i dessa berg. Rambo frågar om han får sitta på en stor säck som en annan passagerare har med sig. Den är full med tobaksblad. Ägaren drar på det, han vill inte att hans blad ska bli till smulor. Men snart sitter Rambo, på säcken. Ja, ja, tänker jag. Har man bjudit på cola kan man ta sig vissa rättigheter.
Saman och jag som kom på först sitter längst fram på flaket, där det dammar minst. Snart står Rambo i mitten i en uppförsbacke, och sen när vi åker neråt igen så är han plötsligt på Samans plats.... Ja, ja, tänker jag...
Det blir brantare och brantare. Vi måste hoppa av bilen i uppförsbackarna för att den ska orka upp. Första gången hoppar Rambo av också. Men vägen är skumpig och han sägare han gärna kan kolla så att han som kör inte kör i de värsta hålorna, så han hoppar inte av mer... Jaha, tänker jag. Det är så man gör.
Rambo börjar berätta om all opium som odlas i dessa trakter och vad mycket pengar man kan tjäna på det. Han berättar vad mycket vilda elefanter och t o m en del tigrar han sett. Någon frågar var han kommer ifrån. Då ler han sitt dollarleende. ¨Äh, jag har inga pengar. Jag har ett hus i Omkoi, men där måste man ju alltid betala för allt så jag har ett hus till här uppe i bergen. Där är allt mycket enklare och fruarna bättre. Här behöver man inte ha några pengar.¨ Ja, ja, tänker jag. Har man sådana ringar har man inga pengar kvar?
På slutet börjar han prata mer och mer med mig. Han vill veta vad jag är för någon. (Jag är väl lika exotisk i hans ögon som han i mina.) Han vill veta hur mycket tigrar och opium vi har i Sverige, eller kan man tjäna pengar på timmer i Sverige? Rambo föreslår att jag hoppar av med honom. Han kan bjuda mig på mat. Han har nog t o m något att dricka hemma. Det ska nog gå att fixa både fru och hus åt mig här uppe i bergen. Då kan jag ta det lugnt, det är det bästa med livet här... Nja, nja, tänker jag.
Till slut så är vi framme i hans by. Han hoppar av. Tittar förvånat på mig när jag inte hoppar av också. Nej, säger jag. Jag är här för att jobba. En annan gång kanske... OM, jag törs, tänker jag.
