Nattvardsfirande efter dophögtiden.
När Gud skapade Thailand så tror jag inte han tänkte att man skulle åka bil. Landskapet är helt enkelt inte lämpligt för detta.
Vi for på en väg i tre timmar där snitthastigheten, i bästa fall, är drygt 10 km/h. Då förstår ni att det är kanske inte så långt bort i kilometer, men i tid. För att krydda resan lite så var vädret ostadigt, vilket gör saker och ting mer olustigt.Vi var på distriktsmöte i Peruekhii. Många kom från olika håll. Många hade rest i 12 h eller mer. För oss tog det ¨bara¨ 6. Vädret hade ställt till det för de flesta av oss. Men väl framme var vi fulla av förväntan och glädje över att se många bekanta ansikten.
Det händer inte ofta, men denna gång åkte både jag och Ulrika tillsammans. Vi hade båda uppdrag under konferensen som talare och lärare.
Det är vackert och stillsamt, för det mesta, i en karenby. Ingen elektricitet gör att tv och radio inte används. Det som man får från solpaneler räcker till belysning på kvällarna, annars är det stilla och tyst. Vid en sådan här konferens så blir man hänvisad till generatorer som drivs på bensin eller diesel, för att klara högtalaranläggningen.
Mitt där ute långt från allfartsvägarna så blir vi båda två, jag och Ulrika, varse så här skulle man bo. Här kan man känna sig hemma, i alla fall under en tid. Hur konstigt det än kan låta så kan långt bort ändå kännas som hemma.
Min erfarenhet är; där vi har vänner och bekanta där är hemma, i alla fall för mig. Det är människorna mer än platsen som ger mig trygghet. Mitt i osäkerhet om väder och vägstandard, så är man inte så orolig eftersom man inte är själv. Det finns andra som kan hjälpa mig.
Sista dagen på konferensen var det dop och nattvard. Det är alltid speciellt när vi först träffas vid en flod till dop och sedan tillsammans går till ¨mötestältet¨ för att fira nattvard.
Vi hoppas att man i Sverige ska uppleva lika positiva konferenser som vi gjorde i Peruekhii. Och kom ihåg, ibland kan borta kännas hemma eftersom vi har vänner och syskon där.
Otto
