|
Om att minnas, se framåt och gå vidare
Fredag morgon. Jag går iväg till morgonsamling på det kontor som Karenbaptistsamfundets arbete administreras från. Det ligger på samma gata som vi bor på. En morgon i veckan samlas alla anställda för att sjunga, läsa Bibeln och be tillsammans. Den här morgonen är det Sunny, vår chef, som valt bibeltexten. Han läser om hur Israels folk under sin fångenskap i Babylon försökte hjälpa varandra att minnas hur det var i deras hemland, Israel. För att hjälpa oss att förstå hur svårt det kan vara att minnas, ber Sunny oss var och en att berätta något från när vi var åtta år. Först blir vi nog lite osäkra allihop, åtta år, vad ska jag berätta om då .... Jag gick i skolan, vad mer? Men så småningom väcks minnen till liv och berättelserna blir alltmer livliga och dramatiska — speciellt när killarna kommer igång och berättar om alla sina hyss! En tjej i min ålder, som växte upp i en by uppe i bergen, berättar om hur de ofta inte hade tillräckligt med ris, utan samlade insekter att äta. En annan tjej berättar om när hon bodde på elevhem långt bort från mamma och pappa och längtade hem. Här sitter vi tillsammans, uppvuxna i många olika sammanhang, i olika åldrar, och hjälps åt att minnas hur det var att vara barn. Hur roligt och spännande det kunde vara att göra något busigt, hur ensamt det kunde vara, och hungrigt. Hur stora vi kunde känna oss när vi fick börja skolan. Hur vanliga dagar blandades med de där speciella minnena. Men vi märker, att vi behöver varandra för att minnas.På samma gata som vi bor på ligger också Pwokarenernas kyrka. Dit brukar jag och Otto gå på söndagmorgnarna. Den ligger i bottenvåningen i ett vanligt hus, och vanliga dagar när de blå plåtjalusierna är neddragna syns det inte att det är en kyrka. Men på söndag förmiddag dras plåtjalusierna upp, skor samlas utanför och människor innanför, och sången ljuder ut över grannskapet. Idag är vi många, säkert 50 stycken. Ungefär hälften är elever som bor på det elevhem här i Chiang Mai som jag arbetar med. Där bor elever som läser på gymnasiet eller på högskolan. Så är vi några svenskar som arbetar här eller som är volontärer, och så några pwokarenfamiljer med barn i olika åldrar, som bor och arbetar här i Chiang Mai. Några av eleverna leder lovsången. Sanit, en av våra medarbetare, berättar med inlevelse om veckans stora misstag: När han försökte låsa upp sin motorcykel, och fick sen en snyting — det var inte hans motorcykel, den stod en bit bort. Han hade försökt låsa upp en annan. Vi får oss alla ett gott skratt. Det är så gott när någon med humor kan berätta om sina egna misstag. Sen är det Monthakan som predikar. Hon var volontär i Sverige förra året, och berättar om sina upplevelser i Sverige. Hon berättar också med inlevelse om misstag hon gjorde. Och hon berättar om hur ensam hon kunde känna sig. I karensamhället bryr sej alla om varandra, vilket ju, som Monthakan sa, ibland kan bli jobbigt, för man får ju aldrig vara ifred. I Sverige fick hon vara ifred, och hon var fri från allas blickar och åsikter. Men hon var ensam. När gudstjänsten är slut äter vi mat tillsammans, som en familj gjort i ordning. Alla turas om att ha med sig mat. Det är ris och grönsaksröra med lite köttbitar i. Starkt och gott. Vi sitter på golvet och pratar och skrattar. Delar en bit av livet med varandra. När jag går hem tänker jag på vad gott det är att få skratta med varandra, speciellt åt det som blev fel. Det blir fel ibland. Det blir det för oss alla. Vi gör fel, vi beter oss fel, vi tänker sådant som kanske inte alltid är så bra varken för oss själva eller för andra. Men det finns förlåtelse. Det finns skratt. Och vi får tillsammans gå vidare, lite rikare på kunskap om oss själva och livet. Vi behöver hjälpa varandra att minnas. Att minnas allt det goda. Men också minnas det som var jobbigt, och det vi lärde oss av det. Inte för att se bakåt. Utan precis som för Israels folk, att se framåt - hur vi kan gå vidare.
|
|
