|
 Sångtävling på Pwokarenbibelskolan
Det är ett vackert land — och ändå har vi inte sett mycket mer än Yangaon. Människorna är vackra — och ändå vet vi att de hör till ett av världens mest förtryckta folk. Vad är det som gör landet och människorna så vackra?
Myanmar är en blandning av Indien och Thailand — två av de länder som har störst plats i mitt hjärta. Det har Indiens färger och dofter, men inte samma intensitet, utan mer av Thailands lugna leende. Kolonialmaktens spår är fortfarande synliga i form av pampiga 100-åriga byggnader - slitna men fortfarande i bruk, och breda raka gator kantade med palmer och andra träd. Men fattigdomen är också synlig — tiggare, slumområden, nedslitenhet. Överfulla bussar och cykelrikshaw är det vanligaste transportsättet, men en hel del gamla bilar rullar runt, en del så trasiga att det i princip går att sticka ut foten genom golvet! Endast någon enstaka motorcykel. Högertrafik råder, men i princip alla bilar är importerade begagnade från länder där vänstertrafik gäller, så de flesta förare sitter på bilens yttersida och kör. Under en vecka hade vi möjlighet att känna och smaka på detta förunderliga land, med så många folkgrupper, med så mycket förtryck, med så mycket skönhet. Vi hälsade på och gästföreläste på Myanmar Institute of Theology, samt Sgawkarenernas teologiska seminarium och Pwokarenernas teologiska seminarium. Skolor som fortfarande fungerar, i ett land där många skolor inte kan driva undervisning regelbundet, och där suget efter kunskap och utbildning är enormt. På alla skolorna möter vi eldsjälar, som trots ytterst låg lön brinner för sitt arbete att få dela med sej av sina kunskaper och att få vara med och utbilda sitt folk. De är stolta över sina skolor och sina elever — och det har de all anledning att vara. Så mycket frågor som jag fick under en lektion där har jag aldrig fått i något annat sammanhang. "Vi vill veta mer, hur får vi veta mer, har du någon bok?" Alla skolorna har bibliotek, men de flesta titlarna är gamla. När jag på karenseminarierna frågar efter engelska böcker om kareneras historia och traditioner skakar de sorgset på huvudet. De har några enstaka exemplar, alla — med undantag av Anders Hovemyrs doktorsavhandling (!), är äldre än 60 år. "Ingen har skrivit något sedan dess, vad vi vet. Och vem skulle läsa om vi skrev? Och vi får inte publicera och trycka något om karener." Just där och då bestämmer jag mej för att jag ska fortsätta utforska vad som finns skrivet om karener. Jag tror visst att världen vill veta. Nu finns fler och fler karener spridda runtom i världen, världens ögon är åtminstone i perioder riktade mot Myanmar och dess folk. På Nationalmuseet i Yangaon hittar jag till min stora förvåning en bok om karener som jag genast köper (också den 60 år gammal, men i alla fall). Och i en turistanläggning som påminner om Skansen med gamla hus från olika stamfolk, kan jag köpa en karenflagga! Märkligt, i ett land som inte vill ge de olika minoritetsgrupperna några rättigheter. Och människor är inte rädda för att prata, de vill berätta. De vill att omvärlden bryr sej och engagerar sej. De hoppas. De hoppas på valen, de hoppas på en förändring. Är det hoppet som gör människorna vackra? Är det hoppet som ger landet dess grönska och skönhet? Kanske .... eller så är det kampen, eller både och. Om du vill veta mer, hör gärna av dej till oss. Ulrika
 Lydia och Josua med elever på Pwokarenbibelskolan
|
 Karenernas symboler - hornet och flaggan
 Slitet hus prytt med kläder på tork
 Shwedagon pagoden
 Cykelrikshaw
|
