På besök på elevhemmet i Sop Moei
Vi sitter i ”salan” – ett tak med öppna väggar, utanför köket på elevhemmet i Sop Moei. Sop Moei är ett litet samhälle, 4 ½ timmars bilresa från Chiang Mai, uppe i bergen vid Burmagränsen.
Samhället ligger vid den väg som slingrar sej över bergen längs gränsen, och i bergen runtom ligger karenbyar. I många av byarna finns det inga skolor, eller skolor men inga lärare. För att klara sin skolgång behöver barnen komma till skolan i Sop Moei, och sedan ett halvår finns där ett elevhem för karenbarn. 22 barn bor där, i åldrarna 9-16 år. Elevhemsföräldrarna Sunton och Faj har ansvaret för att alla barnen får mat och kärlek, hjälp med läxor och omsorg. Runt elevhemmet växer alla möjliga sorters grönsaker, det är helt klart att någon här har gröna fingrar! Vi sitter i salan, som är elevhemmets matsal, och lyssnar till tystnaden. En svag bris svalkar oss. Det är fridfullt. Det är vackert. Här skulle jag kunna tänka mej att sitta länge. Bara vara. Vi småpratar. Är tysta ibland. Byter tankar om hur det är att ha ansvar för så många barn. Funderar på vad barnen kan behöva. Det är svårt att hjälpa dom med läxorna säger Faj. ”Det är svårt att hinna, och ibland förstår vi inte själva. Vi har inte gått så länge i skola heller.” ”Ibland längtar nog en del av barnen hem, men de flesta har med sej kompisar från sin by, så det är inte så farligt.” ”Vi har fina barn här, de sköter sej bra, men ibland får vi tjata på dom så att de gör sina sysslor.” På elevhemmet hjälper barnen till. De hjälper till med mat och städning, de diskar sin egen disk och tvättar sina egna kläder.
Vi går upp i sovsalarna och tittar. I en sal sover pojkarna, i en sover flickorna. Mitt i rummet står deras skåp, ett till varje barn. Annars är det tomt på golven. När det blir dags att sova rullar de ut sina mattor, och hänger upp myggnäten i krokarna som sitter på väggarna. I en del skåp är det ordning och reda, i en del skåp är det huller om buller. Som det brukar vara med barn. Bredvid en av sovsalarna finns ett gästrum, med en madrass på golvet. Jag tänker, att nästa gång jag kommer hit vill jag stanna och sova över. Och njuta av stillheten långt från stan.
