Söndagsskollärare på språng i en lek, från min sista resa till Sop Moey.
Det känns som vi har varit på väg i över en månad, och det är fortfarande 10 dagar kvar till vi åker.
När man stannar upp så märker jag hur trött jag är och hur intensivt det varit. Å andra sidan så får man så många positiva ord om hur glada människor är att vi varit här dessa år. Det ger mig energi. Det är sådant som man inte hör så ofta hemma. I Sverige tar man gärna saker och ting så för givet, eftersom det ¨alltid¨ har varit så.”Nu var det sista gången jag gick till Pwokarenkyrkan i Chiang Mai…”, ”Så var det sista resan till bergen…” Jaha, det var sista gången vi träffade dem… Undrar om vi någonsin kommer träffa dem igen?”, ”Vi måste hinna spela tennis en gång innan vi åker…” mm mm. Hela tiden kryssar man för, och säger till sig själv; ”så var det avslutat” eller; ”ja just ja, det måste jag hinna med också!”. Puh, det kräver en hel del energi!
Vi får ofta också frågor: ”Hur går det med huset?”, ”Hur går det med hemhjälpen, får hon något annat jobb?”, ”Har ni fått några som vill ta era husdjur?”, ”Har ni hittat någon plats för era saker?”, ”Känns det som om ni har koll på läget?” Den sista frågan är hopplös att svara på. En dag har vi det, nästa händer något och då har vi det inte. - Tänk om saker och ting kunde hålla sig enligt schemat...
Vi rör oss. Andra rör sig. Inte allt kommer att vara detsamma - om vi kommer tillbaka hit, som vi hoppas. Är det inte så det är tänkt. Att vi ska vara i rörelse. Vi representerar en rörelse här, kyrkan. Vi är på väg mot ett mål. Där vi hoppas finna vila.
Både thai och karener frågar sällan hur man mår. De frågar istället; var är du på väg?
Eller sitter vi fast?
Otto
