Eleverna utanför bibelskolan i Mae La
Efter mötet var det dags för streetdance med elever på bibelskolan.
"Power is not private property - Power is public resource"
(Makt är inte något jag äger, det är allas tillgång)I helgen var jag och Anika och hälsade på bibelskolan Bae Kloo i flyktinglägret Mae La. Vi åkte tillsammans med Ingvar och Ewa Skeppstedt som också jobbar som missionärer här i Chiang Mai för Baptistsamfundet. De hade fått en inbjudan till en distriktskonferens för församlingar i flyktinglägren och församlingar på andra sidan burmagränsen, och vi fick följa med.
Vi packade in oss i bilen och for iväg de dryga 40 milen från Chiang Mai till Bae Kloo. Flyktingläger är en speciell upplevelse. Det är trångt, gyttrigt, folk som går omkring överallt (det finns nämligen inga jobb), nyfikna barn och vuxna, väntan ligger alltid i luften. Någonstans anar man en kraft som vill något.Bibelskolan ska börja sin nya termin och det finns många elever, minst 150 st. Många från församlingarna inne i Burma. Det är mest ogifta ungdomar, ungefär lika många pojkar som flickor. Mitt i misären så finns alltså en stor bibelskola som till och med ungdomar från Chiang Mai söker sig till. Det är mäktigt.
Mesta tiden satt vi på stolar eller kyrkbänkar i möten. Det var långa predikningar och ibland ännu längre böner. Anika var övertygad om att bönen för kollekten vid ett möte varade i 10 min. Jag undrar hur många som somnade när de ändå slöt ögonen? Kanske dessa människor vet mer om makt, och var vi bör söka kraft när vi inte själva klarar det?
En öm rumpa och en stel rygg senare var de dags för show...
Jag har nog aldrig sett på maken bland karener här i Thailand. Det var streetdance, “stå-upp-komik” och modevisning med damer 60+ (någon ungdom var väl också med). Jag har nog aldrig sett knäna på någon karendam i denna ålder tidigare, och nu stod det en på scenen. Ni förstår säkert att alla jublade. Kan ni gissa vad damen i fråga hade som “artist”-namn? Just det, miss America. Vad annars? Tänk att det också finns en sådan kraft i jublet. (Det vet alla som har varit på en idrottsarena.)
Men jag tror att en minst lika omvälvande sak var streetdansen. Första uppträdandet möttes med gapskratt och en av flickorna satte sig mitt under dansen. Hon tyckte det blev för pinsamt. De andra fortsatte och det blev fler dansframträdanden och publiken applåderade. Att våga trots att man möts med skratt först det är mod.
På finalmötet mötte jag en ungdomsledare. Han började sitt anförande med orden överst. Han berättade om den frustration han kände. Motståndet mot militären i Burma är så splittrat och har nästan alltid varit så. När någon får efterföljare i Burma så stiger makten honom åt huvudet och han/hon tror det är hans förtjänst att rörelsen finns. Vad händer då? Den spricker och rörelsen orsakar ingen rörelse längre, kraften har försvunnit.
Vi pratade om behovet att ha en gemensam grund att stå på. Den måste vara bred och stabil så det inte behöver finnas någon orsak till splittring. Vår gemensamma grund är Bibeln och i den finns mycket tips och idéer om hur man kastar av sig tyrani. Tyranin som är en vardag för de flesta i Burma. Vi pratade också om Jesu lärjungars misstag och hur de senare blev ledare - som visste om sina brister. Valde Jesus dessa män för att de var så bristfälliga? De erkände gärna att makten låg utanför dem själva.
Otto
