Denna gång genom ett uppfriskande regn. Det blev ingen predikan i öppningsmötet eftersom vi alla fick krypa in under kyrkan i skydd för regnet. Vi sjöng några sånger och bad tillsammans, sen var årets distriktsmöte för Betlehemsdistriktet, pwokarenernas distrikt i ¨Thailand Karen Baptist Convention¨, öppnat i Khato khii.I slutet på mars brukar det vara som varmast i Thailand, och torrast. Det är dammigt svettigt och luften är dålig. Då brukar det vara dags för konferenserna inom Baptistsamfundet här. Det är oftast skönt att lämna storstaden Chiang Mai för en bergsby där luften är svalare och renare.
Jag fyllde bilen med vänner ifrån Chiang Mai. Anika och två vänner från Sverige följde också med för att få uppleva landsbygden i Thailand. Vi blev 8 resenärer. Då är det en välsignelse att ha en bil som har 7 st sittplatser och ändå kan ¨klättra uppför¨ på vägarna i bergen.
Vi kom upp trots ett 5 cm dammlager på vägarna som virvlade upp för varje bil. Det spinner ibland och man ser inget i dammet efter bilen framför. Mjukt och lätt som dun, men ack så skitigt allt blir och gnisslar mellan tänderna gör det också. Ni förstår att regnet var efterlängtat och uppfriskande.
Temat för konferensen var ¨…ni ska få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns¨. (Apg 1:8) Ledningen för Pwokarenkyrkan drömmer att få dela med sig av välsignelserna man upplevt till andra människor - att engagera sig i mission.
Hur ser det ut? Pwokarenkyrkan här i Thailand har ett utbyte med Pwokarenkyrkan i Burma. På grund av det förtryck som karenerna upplever i Burma så flyr många hit till Thailand. Nu har Pwokarenkyrkan här sett till att syskona från Burma har en kyrka att gå till i Mae Sot, en gränsstad och man försöker förmå den Thailändska staten att ge pastorn från Burma ett uppehållstillstånd så han kan jobba i kyrkan utan att behöva pendla dagligen över gränsen som han gör idag. Pastorn var i Thailand strax innan och berättade om vilken välsignelse det hade varit i arbetet trots visumkrånglet.
Samma ledare vill också vidare in i nya Pwokarenområden här i Thailand. Kyrkan är stark i en kommun intill gränsen mot Burma, men det finns många pwokarenbyar längre in i landet mot Chiang Mai. Visionen är att det ska bildas nya församlingar också där, att vännerna i dessa byar ska få uppleva friheten från rädslan att andarna ska ställa till livet för dem.
Utmaningen för talarna på konferensen var; Hur uppmuntrar man människor att gå vidare in i nya områden som oftast inte rör sig utanför sin egen by i bergen? Dessa vänner har ofta inte sett en karta. Vet inte om Singapore eller Stockholm ligger närmast. Vi hade roliga stunder när vi försökte visa på olika avstånd och att trots långa avstånd finns nära vänskapsband. Är inte det en välsignelse så stor som någon? Tänk att dessa vänner har trossyskon i Sverige som får del av deras förböner samtidigt som de svenska ¨syskona¨ delar med sig av sitt överflöd och bryr sig om hur de har det.
När man träffas till konferens är det fest. Man klär upp sig i sina finkläder för att visa sin glädje över Guds godhet. Det var stort att få dela glädjen i att träffas och berätta för varandra om hur Gud välsignat oss under året som varit. Det blir också stunder för Kvinnorförbundet i distriktet att träffas och ungdomsutskottet. På många ställen är det små grupper med mycket arbete, men här får de träffas för att dela glädjen och slitet med varandra.
Årsmötet avslutades med en dophögtid i en damm och nattvard. Gemensamt gladdes man över Guds välsignelse över arbetet och det Han gjort för att vi ska kunna vara ett med Honom och varandra.
Otto
