En ¨dödande¨ nick i bollsporten takraw.
Vad har vi för nytta av sporten?
På det seminarium jag undervisar så gillar nästan alla sport. Varje sen vardagseftermiddag så spelas det; fotboll, volleyboll, badminton, takraw(1) mm. De flesta spelar något. Eleverna bor vid skolan så alla är kvar och spelar, om man inte har något speciellt ärende att hinna innan kvällsmat.Men ibland är det dessutom avbrott i skoldagarna och man har sportdag. Då delas skolan upp i fyra grupper genom lottdragning och dessa grupper möts i alla sporter, flickor som pojkar. Efter en sådan match undrar jag om inte hejarklacken är mer svettig än själva spelarna på plan?
Kan lyckan vara större än att besegra motståndarlaget, tillsammans spelare och hejarklack? Å andra sidan är det roligt att se leendena på också de som förlorar, inte vet jag om de unnar sina vänner vinsten men det skrattas och kommenteras vilt efter varje match - bland alla.
Eleverna kommer från många olika håll i norra Thailand och jag ser hur dessa dagar svetsar samman studenterna. När man sedan kommer ut och jobbar i en lokalförsamling så kan man bli väldigt ensam och då är de gamla klasskamraterna från seminariet en resurskälla och stöd.
Nästa dag blir det till att sätta sig i skolbänken igen för eleverna innan det blir dags för en halv arbetsdag längre fram på terminen för att hålla efter det ganska stora ¨campus¨ som seminariet ligger på.
(1) Takraw spelas av två tremannalag på en badmintonplan. Man har en boll som inte får röra marken. Tre passningar får ske inom laget innan bollen måste över nätet. Man får använda allt utom händerna när man spelar bollen.
