Kyrkoledare i lägret hade sagt till mig i nästan ett års tid att jag måste komma, det skulle bli något alldeles extra lovade de. En konstig tid, tänkte jag. Första dagarna i januari, istället för november som amerikanarna firade sin Thanksgiving. Men man kanske kan vara tacksam för det nya året? Å andra sidan vad är man tacksam för i ett flyktingläger, där är det trångt, man får inte jobba, man får bara vänta?...
Flyktinglägren längs burmagränsen är som tätt, tätt bebyggda jättebyar. Detta läger heter Maeramo och ligger i Sop Moeys kommun, så det finns flera pwokarenkyrkor i närheten. Inne i detta läger så finns det åtta stycken karenbaptistkyrkor. - Åtta stycken! Det är lika många pwokarenkyrkor som vi har i hela Sop Moeys kommun.
Det man ville fira var att över 200 st personer från lägret ville döpa sig. Och det var ju något att fira tyckte jag också, så jag packade in mig i bilen och for dit. När jag kom dit så sa de att det var 453 st... ”Hur i all sin dagar döper man så många?” Å andra sidan har jag hört talas om att man hann med bortåt 3000 en annan gång i Jerusalem...
Karener är ganska bra på att organisera. De hade fixat 40 st ordinerade pastorer. De måste vara ordinerade här för att få döpa. De skulle stå på rad i floden som är stor, sen skulle en samfundsledare stå i en stor kanot mitt i floden och leda cermonin.
Hoppsan! Jag skulle visst vara en av de 40 visade det sig. Där stod jag till midjan i strömmande vatten och döpte 12 st. M a o var det snarare nästan 500 st till slut. Jag har inte varit med om något liknande.
Men hur kommer det sig att nästan 500 personer vill döpa sig på samma gång? frågade jag en pastor från en av kyrkorna i lägret. ”Idag var en speciell dag, så många har väntat till idag. En annan viktig orsak är att många unga kommer åka till andra länder inom en snar framtid.” svarade han.
En tanke slog mig. ”Finns det några som ska till Sverige?” Ja, det är två familjer och de ska åka till Sverige den 27:e januari, men de stod inte i din kö. De stod längre bort. svarade han. Jag signerade fler av dopkandidaternas diplom. Pastorn sken plötsligt upp och frågade mig. ”Känner du Pastorn i Sverige? Då kan väl du säga till honom att ta hand om dessa två familjer.” Jag önskade att vi hade lika bra koll på saker och ting som karenerna har här. - Tyvärr tror jag inte det, sa jag.
Men vem vet. Det kanske är någon som läser detta eller jag själv som får lära känna en ny flyktingfamlj från flyktinglägret i Maeramo eller något annat flyktingläger i världen. Alla har vi en berättelse som vi är en del av. Det svindlade framför mig när jag tänkte på de 12 st jag döpt den dagen. Undrar var de kommer vara i slutet på månaden?
Otto
