Bedjande pwokarenkvinnor.
Hur gör man mission tillsammans bäst?
Ibland känner jag mig så lyckligt lottad man kan bli. Jag vet att det finns folk i Sverige som tycker det jag gör är viktigt. De tycker det är så viktigt att de ber för mig och delar med sig av sina pengar så att vi kan arbeta här.Jag vet att det också finns folk här som uppskattar vad jag gör. De ger mig tips om hur vi gör saker bättre, de ber för oss. År ut och år in.
Jag ska berätta om en äldre man. Han heter Ke Roi. Han kommer från Thiampö, en utpost till Huay Nam Say, Falkenbergs systerkyrka. Ke Roi var med redan när Svenska Baptistsamfundet började sitt arbete här i Thailand. Han blev kristen under de första åren och fick se hur hans barn kunde få gå i skolan och få en utbildning. Han har aldrig slutat att be för oss missionärer. Han ber för alla han kommer ihåg namnet på, från de första till oss som är de senaste. Det blir ett antal.
Jag brukar stanna till hos honom ibland och han skiner som en sol, varje gång jag kommer och han blir lika besviken varje gång som jag inte stannar och äter med dem.
Han var tidigare med i en kyrka som startades av en korean. Varje söndag gick han upp i gudstjänsten för att be för alla de svenska missionärerna. Till slut tröttnade man i kyrkan att höra alla dessa namn varje söndag så han fick inte möjlighet att be för oss där i gudstjänsten.
I sin besvikelse bytte han kyrka, och går nu till den nyare kyrkan i Sop Moey som finns med i Betlehems distrikt. Där får han varje söndag gå upp och be för alla dessa missionärer som han kan namnen på, och medlemmarna där, som känner många av oss missionärer personligen, låter honom fortsätta.
För mig är han en förebild för hur en bedjare bör vara. Ihärdig. Jag tänker ofta, vad skulle jag och detta arbete vara utan dessa ¨grovarbetare¨. Vi, missionärer, kanske gör det som syns, men det som ni andra gör, som inte syns, är minst lika viktigt. Tillsammans är det möjligt, var för sig skulle vi för längesedan behövt lägga ner allt.
Med en önskan om ett Gudsrikt år.
Otto Ernvik
