Ibland blir det bara så rörigt.
För missionärer är uppbrott en del av vardagen, ändå blir man aldrig ¨bra¨ på det...
Vi har hela tiden vetat att vi ska flytta till Sverige sommaren 2011, men ändå blir det en massa saker att göra nu på slutet. Vi har också vetat att vi och Baptistsamfundet planerar att vi ska komma tillbaka 2012, och vi trodde att det skulle göra uppbrottet enklare - men nu undrar jag.Allt är upp och ner här; Vädret, jorden, Japan, vi själva etc. Nu har värmen kommit som hör till årstiden, nu återstår bara att se om vi också hittar till våra vanliga rutiner så här års? Men värmen gör inte att man orkar mera, utan betydligt mindre. Nu är termometern snarare över 30 grader än under.
Det råder också högtryck på konferensfronten så här års. Detta är sommartider i Thailand, skolorna är stängda innan det nya skolåret drar igång i maj/juni-skarven. För två veckor sedan var det distriktskonferens och förra veckan var det generalkonferens. För en gångs skull var jag inte engagerad i generalkonferensen, men å andra sidan var vi båda engagerade i distriktskonferensen.
Vad gör man då i dessa tider?
Begränsar sig. Det är svårt, när fler och fler inser vad vi kan hjälpa dem med. Vi får väl se om de kommer ihåg det tills nästa år när vi är tillbaka här igen?
Fokuserar på att avsluta. Det är antagligen många människor som inte kommer vara kvar här när vi kommer åter 2012. Säga farväl, när man inte vill, utan hoppas på något annat, är svårt.
Försöker vara här, även om det är mycket som måste ordnas inför vistelsen i Sverige. När jag börjar engagera mig mindre i människors liv här, så börjar de engagera sig mindre i mig. Då blir man lätt hängande mitt emellan, utan fotfäste någonstans. Det är detta som engelsktalande kallar ¨transition¨, och är ofta ett kaos.
Vi får försöka bli vän med kaos, och lita på att mitt i allt finns den fastaste grund även när allt vi ser blir upp och ner. Samtidigt vara tacksam över det som består, vänskap och familj, även om avstånd kan göra att ¨navelsträngar¨ gör ont.
Otto
