Avsked och ankomstDet är lika märkligt varje gång - att man kommer fram! Att det går att resa över halva jordklotet och nå ett mål, där vänner väntar. Att planet lyfter och landar och att inte bara vi, utan också väskor och cyklar kommer med på rätt plan. Till bussen i Mariestad följde tidigt på morgonen en avskedskommitté bestående av sex 13-Åriga tjejer, som gråtande vinkade av oss. Så mycket sorgligare hade det inte kunnat bli. Men sorgen att lämna behövs, för att också glädjen att komma fram ska få plats. Dessa Lydias kompisar har varit helt otroliga i att hjälpa både Lydia och oss andra att ta avsked. I går kväll ringde de en stund, och Lydia fick berätta om sina första stygn och vårt första sjukhusbesök under denna vistelsen - ett jack i knät efter att ha simmat för nära botten i simbassängen. 45 minuters sjukhusbesök, tre stygn, behandlad som en prinsessa, och en pappa som övertygade personalen om att han behövde vara med under ingreppet. Och sen blev det pizza på kvällen. Välkommen hem till oss!
Grinden skulle behöva målas, och postlådan hänger på sned, men ring på klockan så kommer vi och öppnar. Du kommer att mötas av Tokyo, en Golden Retriever blandning som vi fick överta häromdagen. En mycket kelig och glad hund, som tror att allt man har i handen går att äta. Än så länge är gården mest grå, men om du väntar till nästa vecka, så hoppas vi att där finns mer grönt och blommor. Odla i betong görs enklast genom att köpa växter i kruka. Muren och marken ska blomma! Och de rostiga gallren som sitter för vartenda fönster håller vi på att skruva loss. Inte står vi ut med att bo i ett fängelse! Huset är stort och spännande med märkliga vrår som skapats efter en tillbyggnad. Lite dåligt med luftgenomströmning på nedre botten eftersom en mur pÅ två meter omgärdar huset tätt intill på tre sidor. Men vi håller på att montera bort en del fönster helt och hållet för att få maximalt med "blås". Färgen är sliten, speciellt ett par decimeter upp från golvet, där spår syns efter den översvämning som drabbade stan för ett par år sen. Men nu har vi valt färg för ommålning. I vardagsrummet står en stor klassisk thaisoffa i teak med utsirningar och full med kuddar - den är barnens favoritplats. På golvet står en låda med serietidningar som vi lånat från det svenska biblioteket. Välkommen att slå dej ner, så ska vi sätta på fläktarna och bjuda på lite vatten att dricka.
Morgon
Väckarklocka behövs inte i det här landet. Halv sex börjar utropen från moskén. Ungefär samtidigt börjar vår hund gråta för att han känner sej ensam och övergiven, och när han gråter ylar han. Vid sextiden hörs munkarna sjunga under sin tiggarrunda. Och är det helg och man händelsevis tänkt sej ligga kvar i sängen en stund till, får man vid halvåtta tiden en kvarts samhällsinformation, utropad genom högtalare, troligtvis från skolan intill. Under tiden har också ett antal bilar hunnit tuta precis utanför vårt hus, inte för att de är glada för att just vi bor här, utan för att vi bor i ett hörn med höga murar där sikten är obefintlig och ingen vill bli påkörd. Det är fascinerande att bo i en värld där alla fönster är öppna och man hör allt från grannarna — och förstås måste utgå från att de hör allt från oss! Vår närmaste granne är ungdomspastorn i internationella kyrkan, och hans fru. De gör inte mycket väsen av sej, men deras tre hundar låter desto mer. Och ganska ofta på kvällarna tittar de på engelska filmer, som vi tjuvlyssnar lite på. Snett mitt emot oss finns några enkla plåtskjul, där det bor några som tillhör ett av minoritetsfolken. Det är svårt att avgöra hur många som bor där, men det åker ständigt motorcyklar fram och tillbaka och skramlar med bambukäpparna, som utgör grinden, varenda gång de ska in eller ut. Rakt mitt mot ligger en ödetomt, där grodor och syrsor håller symfoni, och ett antal fåglar sjunger för oss från träden. Ett par hus längre bort är muren fyra meter hög, och man kan ana en pool mellan grindspjälorna. Ett varierat grannskap kan man säga.
Att komma i ordning
Som svensk vill jag gärna tro att en dammsugare löser alla städproblem. Men vår karenkompis, som hjälpt oss att städa igenom huset under den första veckan, vet bättre. Vatten, massor av vatten, är det enda som gör rent. Hon har plockat ut vartenda myggnät ur fönstren, tagit ut till vattenslangen och spolat och skrubbat. Ett otroligt skitigt, men vackert, träskåp som jag hittade i gången mellan huset och muren, fick sej en rejäl dusch, och pryder nu vårt kök. Vatten, det är allt som behövs!
Är det ett nöje eller en plåga att handla? Det blir många turer i många affärer så här i början. Utbudet är stort, men det kan ta tid att hitta det man vill ha. Och priset kan variera. Det som kostar 10 kronor på marknaden, kan kosta 100 kronor i det flottaste varuhuset. Så ibland tar vi en tur till marknaden med alla dess dofter (inklusive bilavgaser), och ibland tar vi en tur till det luftkonditionerade varuhuset. Och sakta men säkert börjar vi få ett hushåll som fungerar. Tvättkorgar, diskställ, skurhink, sopkärl, tallrikar och bestick, lakan och handdukar, riskokare och bakform, anslagstavla och pennvässare. Vitvaror och fläktar fick vi köpa av de som bodde här innan. Möbler fanns det en del, men lite har behövts köpas till. I köket fanns inga bänkar, så det har vi nu beställt. Vi köper sådant som vi tror ska göra livet lättare. Var går gränsen mellan saker som underlättar till att sakerna blir en börda?
Internationella skolan
En hel dag var vi på information på barnens skola, ChiangMai International School.Informationsmöte med fika, välkomsttal, presentation av lärare och video om skolan. Rundvisning, bl a i gymnastiksalen (tidigare skedde all gymnastik utomhus). Träff med lärare. Träff med rektorerna, som uttryckte att de var bekymrade eftersom våra barn inte klarat engelsktesterna de gjort några dagar tidigare. Men vi lyckades övertyga dem om att det är viktigt för dem att få gå i sina respektive klasser, och att vi föräldrar kommer att hjälpa dem. Judit och Lydia fick också träffa studierektorn för att välja ämnen. Sen köpte vi gymnastiktröjor, och valde "efter skolan"-aktiviteter. Nu bläddrar vi varje dag i förra årets årsbok, och kikar nyfiket på de nya klasskompisarna.
Bröllop
I går var vi på bröllop. En av våra pwokarenvänner, Monthakan, som också varit volontär i Sverige, gifte sej. För första gången fick hon klä sej i den gifta karenkvinnans tvådelade dräkt, i stället för den ogifta kvinnans långa vita tunika. Först gick tre små brudnäbbar, en bar en korg med ringarna, två strödde rosblad framför bruden, som leddes in för att framme vid podiet få möta sin blivande man. Efter vigselakten bjöds alla gästerna på mat, och de var ett fantastiskt tillfälle för oss att få möta många gamla vänner. Maten åts stående och sittande där plats gick att hitta, vilket gav möjlighet till många möten och många samtal. Det är fantastiskt att känna att språket bär, att det går att uttrycka det mesta av det vi vill ha sagt. Ibland är det lite svårare att förstå, det är som att örat inte riktigt vant sej än. I samtalen anar vi att många av de som arbetar inom kyrkans olika områden känner sej ensamma i sina arbetsuppgifter. Kanske en av våra uppgifter är att uppmuntra, att föra dem samman, och att vara bollplank för hur de kan gå vidare. Det är gott att känna att vi har många vänner, och att vi kan fortsätta samtalen där vi avslutade dem för åtta år sedan.
