Vad gör 10 svenska studenter i Burma?
Tio svenska 20-åringar ute i världen, och dessutom i Burma. Varför? Kan det vara riktigt klokt?
För en tid sedan fick jag en förfrågan om att ta hand om en grupp svenska studenter från Lidingös folkhögskola, som ville till Burma. Mmmm, tänkte jag. Det kunde vara en utmaning. Min nästa fundering gick till våra vänner i Burma, hur skulle de kunna bli hjälpta av ett sådant här besök.I Burma så kan en del studenter på högre utbildningar en hel del engelska, så jag tog kontakt med de skolor jag kände till. Träffade deras lärare och diskuterade hur vi skulle kunna göra detta. Trots många ¨omöjligheter¨ så gick det att genomföra resan, till mångas glädje.
Min dröm var att de svenska studenterna skulle få kära vänner i Burma, likaväl som de isolerade studenterna i Burma skulle få vänner på andra sidan jordklotet. Att man skulle få insyn i varandras liv och drömmar. Det finns mycket som snurrar runt i huvudet på en 20-åring. Vad ska jag bli? Vad ska jag göra med mitt liv? Vad är viktigt? Hur mycket är jag beredd att betala för att jag ska kunna ha ett rent samvete? mm.
Vi hade två fantastiska veckor till stor del på tre olika seminarier/högskolor. Alla kunde inte så bra engelska, men det finns andra sätt att bygga vänskap på. - Att sjunga tillsammans, ibland samma sång på olika språk. - Att leka. Aldrig har väl ¨Lasse går i ringen¨ varit så populär. - Att gå hand i hand genom Rangoons mörka gator, med en vän som man inte behöver prata med utan kan bara va’. Vi hade många fantastiska stunder tillsammans.
Den sista skolan sa innan vi hade träffats första gången, det här måste vi göra om så snart som möjligt. Och efter vi varit där några dagar så var de ännu mer övertygade.
- Tänk att få vänner så snabbt, från ett land så långt bort, från ett samhälle så annorlunda, trots bristande språkförståelse... Det kristna syskonskapet fick en ny dimension, igen.
Jag tror vi var flera som tänkte, oh, om jag bara kunde komma hit snart igen och få fortsätta att träffa dessa kära vänner. Ta del av deras vardag, tankar, drömmar och mycket mer. Vi är verkligen ¨bortskämda¨ som kan få vara med om sådana här fantastiska möten.
Min dröm nu är att dessa studenter och kanske också någon som läser detta, ser invandrare från Burma i er stad, och vågar ta initiativ att bygga vänskap. De finns på många ställen i Sverige idag, och är säkert väldigt ensamma och vilsna i vårt svenska samhälle. Det kanske finns en blivande kär vän som väntar på ditt initiativ?
Otto
