Det var en gång för ungefär 30 år sedan en pappa. Han hade flera barn, han var hövdingens högra hand i byn och tänkte mycket på vad som skulle vara bra och vad som skulle behöva ändras på.Han hade inte fått gå i skolan, men insåg att det var något han missat och ville absolut att hans pojke skulle få gå i skolan. Det stora med denna pappa var att han inte bara tänkte på sig själv och sin egen familj. Pojken hade två bästa kompisar och pappan såg till att också dessa två skulle få chansen.
Pappan hade hört talas om att det fanns ett elevhem i en stad för de barn som bodde i byar där det inte fanns någon skola. I deras by fanns det ingen skola. Men det var lång väg att gå, hade man tur så kunde man få lift med någon bil en bit. Ofta tog resan 2-3 dagar. Han gick iväg med sin pojke och hans två vänner. Det blev många turer fram och tillbaka. Vännernas föräldrar var inte så intresserade, ofta ville de snarare att barnen skulle vara kvar hemma och hjälpa till. Nu var pappan hövdingens högra hand så föräldrarna brukade rätta sig efter honom, men det var verkligen inte alltid lätt.
Elevhemmet drevs av kristna karener och missionärer. Barnen blev kristna under sin studietid. Pappan däremot fortsatte att tillbe de andar som så många hade gjort och gör fortfarande. Han såg att hans pojke lyckades och dessutom fick möjlighet att läsa vidare och få ett jobb som ger pengar. Så, han tyckte att allt var bra.
Tiden gick pojkarna läste vidare. En av dem blev ledare för evangelisterna i hela Pwokarenkyrkan. Han fortsatte och blev ansvarig för ledarutbildningen i samma kyrka. Nu reser han också till andra länder för att berätta om hur man bl a är en bra ledare och hur viktigt det är att man bryr sig.
Den andre vännen han blev ansvarig för hela det elevhem som han växte upp på. Han hade hand om 80 barn och deras utbildning, väl och ve. Efter en tid så blev han istället ansvarig för ett stort projekt som jobbar i hela deras kommun med att utveckla byarna så att människorna ska få ett drägligare liv. Inte bara den by som han växte upp i.
Hur gick det med hans egen son? Han blev pastor i storstaden Chiang Mai. Men när det blev dags att öppna ett elevhem i hemkommunen så tog han jobbet som ansvarig för alltihop. Nu vill han ge barnen den chans som hans pappa såg till att han fick. Det finns fortfarande barn som bor i byar där det inte finns någon fungerande skola. Han talar om hur viktigt det är att man läser sina läxor, äter mat, sover och håller rent omkring sig och sig själv. Han och hans fru är mamma och pappa till 24 extrabarn, förutom sina två egna.
Pappan, som hette MöPöng blev också kristen, sist av alla. Han såg hur viktig del det var i sin pojkes utveckling. Han levde vidare i sin by HuaChajon tills för någon vecka sedan. Han hade varit sjuk en tid. Han hade haft mycket ont. Så fick han sluta sina dagar, där han alltid bott. Han var nöjd. Han var färdig. Han hade gjort något som fick betydelse för många. Det sas att han var mätt på att leva.
Tänk vad det kan betyda att någon bryr sig. Dessa tre män är idag oerhört viktiga för Pwokarenerna i denna kommun i nordvästra Thailand, både för kyrkan, för barnen och för alla andra. För 30 år sedan var denna kommun den fattigaste bland de fattiga i Thailand. Idag går det riktigt bra för den. Hur länge är det ingen som vet. Det beror på hur många som bryr sig om andra än sig själv och de som står en närmast.
/Otto
