I december 2008 kunde privatpersoner lämna in illegalt inskaffade vapen till en ekumenisk, kyrklig NGO, som i Kinshasa verkar för fred, konfliktlösning och försoning. Varje person som lämnade in ett vapen, fick 100 USD och ett tygstycke. Det var, intressant nog, främst kvinnor som kom med vapen! Uppskattningsvis 3000 vapen av olika slag lämnades in under några veckor. Ansvarig för denna NGO anger, att många av de övergrepp som förekommer i Kinshasa, begås av privatpersoner, som äger vapen, utan att ha tillstånd. Kan detta initiativ minska antalet brott i huvudstaden?Generalen Laurent Nkundas hot, om att inta Kinshasa, har inte blivit verklighet. Han har avsatts som ledare för sin rebellgrupp, CNDP, och ersatts av Kamanzi. Nkunda arresterades den 22 januari i år, då han var på väg till Rwanda. Obasanjo, tidigare president i Nigeria, fick förra året ansvar för att leda förhandlingar mellan Kongo och främst CNDP, men även andra rebellgrupper, som stör landets fred. Kritiker har anfört att det gått alldeles för långsamt. Obasanjo har försvarat sig med att han vill ha ledare från alla sidor med i dialogen.
I januari i år mötte Obasanjo president Kabila och Rwandas överbefälhavare, för att de tillsammans skulle planera de påbörjade insatser, som har till syfte att avväpna de huturebeller i östra Kongo, som ursprungligen kommer från Rwanda, FDLR. I denna insats samarbetar Kongos armé med CNDP och Rwandas armé. Under ca 2 veckor, med början den 20 januari i år pågick intensiva insatser. Delvis har de nått resultat: I februari rapporteras om att mer än 1200 soldater, inom FDLR, var villiga att återvända till Rwanda och således lämna Kongo. Även civilbefolkning från Rwanda är nu villiga att återvända hem, rapporter anger att mellan 40 och 400 civila återvänder varje vecka.
Även Kongos civilbefolkning, som flytt till andra länder börjar nu återvända hem. Uppskattningsvis 1 miljon civila har flytt från Nord Kivu under de senaste åren. De finns idag i Uganda, i Rwanda och i andra grannländer och många finns kvar i flyktingläger i Kongo.
Samtidigt pågår i nordöstra Kongo andra insatser, för att avväpna de soldater som finns inom LRA (Lord´s Resistance Army). Det är Ugandas armé, i samarbete med Kongos armé och soldater från södra Sudan, som tillsammans försöker minska LRA:s makt. Detta har resulterat i ca 100.000 nya flyktingar i området. I går, söndag den 15 mars, påbörjade Ugandas armé återtåget hem.
Det finns även andra förväntningar på dessa insatser; att de barnsoldater som de olika rebellgrupperna har hållit fångna, skall släppas. Uppskattningsvis kommer 1500 barnsoldater att frias inom de närmaste veckorna. Den senaste tiden har 144 barnsoldater släppts. Det betonas i rapporter, att det inte är enbart rebellgrupper som har ansvar för barnsoldaterna, även landets regering har del i detta.
Civilbefolkningen lämnar fortfarande beskrivningar av vad som händer nu. Mödrar berättar om att de sett hur deras barn massakrerats och dödats av soldater. Kvinnor våldtas fortfarande av soldater och till Panzi sjukhuset i Syd Kivu kommer varje dag
6-8 kvinnor, som är helt söndertrasade i sitt underliv av soldaters våld.
Utöver det krigsvåld som bryter ned folkets hälsa, påverkas den av fattigdom och bristande resurser. Gång på gång kommer rapporter om epidemier av olika slag. I december 2008 härjade en Ebola epidemi i Kasai, det rapporteras om minst 15 dödade och 50 smittade, utöver de okända fall som inte kom till sjukvårdsfolkets kännedom.
I lördagens Dagens Nyheter (DN 090314) varnar Sida chefen Anders Nordström för att miljoner barn kan dö i den ekonomiska världskrisens spår. I artikeln anges att det i världens fattigaste länder satsas i genomsnitt 24 dollar per invånare på sjukvård och att motsvarande siffra i de rika länderna är 4000 dollar. I Kongo önskar hälsovårdens ansvariga, att man skall öka hälsovårdsinsatsen från idag 3,5 USD till 21 USD per invånare. Med dagens kris i Kongo ligger denna ökning långt fram i tiden.
Så vad kan vi vänta oss?
De insatser för att skapa fred, som nu pågår, tycks öka civilbefolkningens lidande.
Den stora frågan är om insatserna kan resultera i bestående fred?
Hur kommer hälsovårdsarbetet i landet att utformas i den framtid, där Sverige och andra länder, p.g.a. krisen, krasst räknar med att dra ned sina bidrag till exempelvis Kongo?
Hur resonerar vi kristna i Sverige med många års erfarenhet av samarbete med kristna i Kongo? Måtte vi inte förledas att tro, att vi inte har resurser!
Agneta Lillqvist Bennstam
