Vladimir Vårånin berättar att han bodde i Kirgistan och var alkohol- och drogmissbrukare. När han av olika anledningar inte kunde stanna kvar där åkte han till Novosibirsk i Ryssland. Han gick till en baptistkyrka och pastorn skickade honom till en rehabilitering. Han blev fri från alkohol och droger och försörjde sig genom att gå hem till människor för att laga diskmaskiner, symaskiner, dammsugare och liknande. Samtidigt berättade han om sin nyvunna tro och hur den förvandlat hans liv. Efter ett och ett halvt år fick han erbjudande om att arbeta med rehabilitering för missbrukare.
Vladimir kämpade med Gud om vad han skulle göra i framtiden, men så till slut lämnade han sig helt till Gud och sa: jag vill tjäna dig vart än du sänder mig.
Pastor Jakob Potopchik från Light of Gospel i Minsk träffade pastorn från Novosibirsk, 250 mil bort. Jakob talade om att starta alkorehab i Vitryssland. Vladimir blev tillfrågat och han kunde inte säga nej, han hade lovat Gud, vart Gud ville skulle han åka.
Vladimir kom till Minsk 2004 och var där med om att starta upp rehabilitering för missbrukare. De första åren längtade han hem men nu har han vant sig vid livet i Vitryssland och säger lite med glimten i ögat att han varit på kyrkogården för att utse en plats åt sig. Det verkar som han tänker bli kvar i Vitryssland hela livet.
Han har en verklig uppgift bland missbrukarna här i Vitryssland. Under de fyra år han arbetat har 80 personer genomgått grundkursen på 3 månader. Upplägget är först 3 månader och vid behov får de stanna ytterligare 6 månader. Grundkursen innehåller mycket bibelundervisning och social träning. Vill de bli fria? De måste fatta ett eget beslut och genom det beslutet går det att bygga vidare.
De har ganska stränga regler och de måste sluta både med alkohol och tobak när de kommer dit. De får inte gå ut och träffa någon i byn på grund av risken att bli bjudna på sprit eller cigaretter.
De som stannar kvar ytterligare 6 månader ges ett större ansvar. De får bo i ett eget hus och sköta sin egen ekonomi. De skjutsas några kilometer bort där de arbetar med metallkonstruktioner, svetsning och liknade eller så åker de till skogen för att hugga ved som de sedan använder för att värma upp sitt hus eller så avyttrar de veden i byn.
När missbrukarna först kommer till behandlingen är de inte vana att arbeta, en del kanske aldrig har arbetat med sina händer, men när de börjat och ser vad de kan göra ger det tillfredställelse och självförtroende: De kan, och de mår bra av det!
När de kommer till rehabiliteringen är det med skiftande bakgrund, men ett är gemensamt, de har alla förstört sitt liv med alkohol och droger. De har kraschade äktenskap, förlorade arbeten, har traumatiska upplevelser från kriget i Afghanistan eller så har de bara lovat sig själva och sin familj att nu får det vara slut med allt drickande.
Vladimir mejlar och åker ut i församlingarna och berättar om sin verksamhet. Från församlingarna kommer sedan förslag om vilken person som ska komma till rehabiliteringen. Efter tiden av rehabilitering finns det en naturlig väg tillbaka till samhället med stöd av församlingen de kommer från. De kan tyvärr vara lite olika med beredskapen och kunskapen i församlingarna, om hur de ska kunna hjälpa och stödja en före detta missbrukare. Utbildning behövs.
Vladimir tror också att det kan vara som i liknelsen med mannen som skickade ut sina tjänare för att bjuda in till fest. Ingen antar inbjudan och mannen säger då till sina tjänare att gå ut på gator och gränder och hämta alla fattiga, krymplingar, blinda och lytta. På samma sätt vänder sig Jesus till dem som vill och i första hand till de svagaste i samhället.
Vladimir har erfarenhet av arbete i ett hyvleri och har en vision om att torka, såga och hyvla virke, som sedan blir golvbräder, paneler och lister av olika slag. Två enkla rum eller skjul finns till förfogande. En enkel hyvelmaskin finns på plats och en vision om en självförsörjande rehabilitering, men vägen dit är lång och dyrbar för att visionen ska bli verklighet.
Till slut några visdomsord från Vladimir:
– Det gäller att ha tålamod när någon kommer för rehabilitering, men samtidigt får de inte bryta mot reglerna.
Det finns två vägar att gå: Att sätta upp regler och följa dem till punkt och pricka eller att låta gemenskapen vara som kärleken i en familj.
– Med årens erfarenhet har jag lärt mig att familjens gemenskap och kärlekens regler är det bästa,
avslutar Vladimir Vårånin.
