|
"..det kändes som ett enormt ansvar att föra dem till Sverige till vårt läger."
INTERVJU MED ÅKE H NILSSON, DEL 1: Vem är Åke H Nilsson och vad har han uträttat i sin missionsgärning. Här börjar en intressant artikelserie om arbetet i Vitryssland. Ett nytt avsnitt kommer att läggas ut varannan dag och sammanlagt blir det 6 avsnitt
Berätta lite om din bakgrund och utbildning. – Jag är växte upp i ett troende hem och kom till tro när jag var 13 år. Jag tillhörde Skedevi Baptistförsamling utanför Vingåker. Som 16-åring var jag ut en vinter i Tid-Åt-Gud. Fortsatte sedan med ett evangelistår innan det var dags för ett år som vapenfri värnpliktig. Började Betelseminariet när jag var 20 år och avskildes fyra år senare till pastor. Åseda, Umeå, Norrköping och Helsingborg är platser där jag var pastor innan de tjugo åren i Oskarshamns Baptistförsamling. Hur började intresset för Vitryssland? – Någon gång 1994 kom det en förfrågan från Gunnel Andreasson på Baptistsamfundet om vi i Oskarshamn skulle kunna tänka oss att göra ett läger för Tjernobyldrabbade barn. Hos mig själv tände det till med en enda gång. När jag började räkna på vad det skulle kosta så hamnade jag på en summa omkring 100.000 kronor - en oerhört hög summa för en församling som hade det kämpigt ändå med den vanliga ekonomin.– Därför var det med viss spänning jag gick vidare med detta ärende och presenterade det för församlingsledningen. Jag blev både glad och stolt över att alla sa: Det här vill vi arbeta med.Så började det stora planeringsarbetet: samla pengar, göra inbjudningar, ordna med kökspersonal och fritidsledare. Företag och organisationer bearbetades för att få in de pengar som behövdes. Vi tryckte upp hundralappar, som människor kunde "växla in" som ett stöd till lägret. Hur bra detta var — förutom det ekonomiska — förstod vi kanske inte riktigt fullt ut från början. Men just genom att många hade "investerat" en eller flera hundralappar gjorde att många fick ett personligt intresse av att följa upp hur det gick med lägret. De båda tidningarna som finns i Oskarshamn fick inbjudan att åka med i bussen när vi körde till Minsk för att hämta barn. Detta gjorde att vi redan från början fick många artiklar både om lägret och om Vitryssland.Det blev en strapatsrik första resa. Det kaos vi mötte vid gränsövergången i Terespol mellan Polen och Vitryssland var fruktansvärt. Först fick vi passera en lastbilskö som var en mil lång. Sedan trängde vi oss förbi mängder med personbilar och till sist var vi framme vid själva gränshanteringen, som på den tiden lämnade mycket i övrigt att önska.– Det var en fantastisk känsla när vi så var framme i Minsk kl. 4 på morgonen. Jag minns hur vi ringde det enda telefonnummer vi hade. Det gick till presidenten för Baptistunionen — Alexander Firisiuk. Efter många signaler svarade han och lovade ordna så att någon kom och mötte oss där vi var. Efter någon dag med sightseeing i Minsk kom så barngruppen som vi skulle hämta. Föräldrar och anhöriga lämnade barnen och det kändes som ett enormt ansvar att föra dem till Sverige till vårt läger. Med vem/vilka fick du de första kontakterna?– Första kontakten i Vitryssland var presidenten Alexander Firisiuk samt pastor Pavel Melyanets i kyrkan Light of Gospel. Han var den som kom och mötte oss när vi stod lite rådvill i hotellet Intourist i Minsk. Sedan dess har pastor Pavel och jag lärt känna varandra ganska så ingående och har haft mycket med varandra att göra under 13 år. Var det svårt att övertyga församling/människor i Sverige att arbeta med VR? – Som jag skrev ovan var det många som kände på samma sätt som vi och gärna och med glatt hjärta ställde upp.
|
|
