Alina med Lida i Kyrkan, foto Sergey Litvinko, 7 jan. 2009
Någon brydde sig om Alina
När hivsmittade Alina kom till Ludmila och Alexej hade hon öppna sår på öron och läppar.
Torsdag den 26 februari 2009 var det stor samling på Hotell Europa i Minsk. En konferens för kyrkorna i Vitryssland; Ortodoxa, Katolska, Lutherska kyrkan och Baptistkyrkan. Närvarande var inbjudna från Europa och representanter från sjukvården, FN och regeringen. Det handlade om hiv och aids och hur sjukdommarna ska motverkas. Exempel från verkligheten hade tagits fram och lagts på en CD. Ett bra initiativ och ett bra arbete, men här vill jag återge berättelsen om flickan vi träffade i Baptistkyrkan i Zaslavl, några mil utanför Minsk.Pastor Sergey Litvinko berättar:
– Våra vänner i församlingen, Ludmila och Alexej, kom till oss i maj 2008. De hade beslutat sig för att starta ett familjehem. De har inga egna biologiska barn och bestämde sig för att ta sig an fosterbarn. I oktober kom en flicka, Dasha, till dem och sedan kom två systrar, Tanya 6 år och Alina 4 år. Alina hade problem med hälsan. Hon befann sig på Asylum, dit socialen först tar barnen när föräldrarna inte kan ta hand om dem. Hon hade någon sorts medicin mot hiv. Nu vet vi inte om hon fick medicinen eller inte, eller så fick hon den sporadiskt för hon blev inte bättre.
När Alina kom till Ludmila och Alexej hade hon öppna sår på öron och läppar och på kroppen i övrigt. Alina kunde inte sova på natten. Hon var vaken och hon grät. Det här var i december 2008. Att byta kläder var en plåga.
– Som pastor har jag ett visst ansvar och måste fatta beslut, säger Sergey. Alina hade hiv och kunde smitta andra barn i församlingen. Vi frågade om råd och vi bad i församlingen och Siri bad. De goda råden gick i olika riktningar ... det var en stor risk. Siri sa att hon kunde hjälpa med medicin och andra hjälpmedel.
Sergey tänkte på Jesus och hans sår. Församlingens styrelse träffades och Sergey trodde de skulle säga nej.
– Styrelsen kom fram till slutsatsen att om Alina skulle dö skulle hon göra det omsluten av kärlek och omtanke. Alina hade sorgsna ögon och alla såren på kroppen. Men vi såg inte annorlunda på henne än på andra barn.
– Vi kom till läkarmottagningen och läkaren rörde först vid Alina, men när hon sedan läste i journalen tvättade hon händerna och sa att hon borde ha läst journalen först. Ludmila blev överraskad att se hur professionella läkare inte visste hur de skulle agera. Allmänläkaren tyckte det var lättast att säga det var hiv och inte behöva behandla mer.
– De gick med Alina till en specialist. Han var mer förstående och gjorde en grundlig undersökning. Alina fick bromsmedicin och i församlingen bad man. Utgången blev den bästa. Alina hade hiv, men i den allra lindrigaste formen. Såren på hennes kropp berodde på en infektion som kunde behandlas med medicin.
– Om vi inte hade fattat beslutet att ta in henne i gemenskapen och tagit henne till läkare skulle Alina troligen ha varit mycket sämre nu och kanske skulle hiv ha blivit aids och många skulle bara sagt: "Hon dog i aids".
– Vi tackade Gud i församlingen. Vi känner det som Guds nåd att vi får uppleva det här. Vi känner också tacksamhet till er i Sverige, för ert samarbete, för att ni är både ledsna och glada med oss.
7 veckor senare ser Alina så här glad ut i mammas knä. Foto: Siri Eklund, 27 feb 2009
